Även om mänsklighetens mångfald tunnats ut i takt med globaliseringen finns det fortfarande mellan 3000 och 8000 språk i världen. Ingen vet exakt eftersom många språk liknar varandra och möjligen ska betraktas som dialekter.
Det finns minst lika många folkgrupper. Med egna historier, traditioner och kulturella uttryck. Med egna berättelser om sitt förflutna och ett, i alla fall delvis, eget sätt att se på sin omvärld.
När vi reser ut i världen som turister är det just detta unika vi letar efter. Att möta andra kulturer. Smaka på deras mat. Känna på tygerna i deras klädedräkter. Försöka sig på att prata, lära sig några ord. På deras språk.
Själv har jag alltid älskat sådana resor. Jag tror att lusten att uppleva andras sammanhang, hitta trådarna som både skiljer och binder samman oss människor, var det som en gång fick mig att vilja bli journalist.
Som Tintin. Han gjorde alla de där resorna, träffade de udda människorna, levde äventyret.
I dag behöver vi inte resa lika långt för att få allt det där. Migrationen gör att människor långtbortifrån numera bor i kvarteret intill.
Och hur reagerar vi då?
En del gör det logiska, säger: Välkomna! Så intressant att ni kommer hit, låt oss sitta ned och prata och se vad vi kan lära av varandra.
Andra säger: Stopp! För dem blir andra kulturer ett problem så snart de passerar landets gränser. Tänk så outsägligt tråkigt de måste ha när de reser till andra länder!
Däremot behöver det faktum att man gillar det mångkulturella också betyda att man gillar allt andra kulturer gör. Jag avskyr till exempel den bisarra sedvänjan i vissa afrikanska kulturer, att omskära kvinnor. Jag ogillar skarpt den asiatiska machokulturen. Jag förstår inte hur kristna konservativa i USA kan betrakta Bibelns skapelseberättelse som sanningen.
Alla vi som kallar oss själva humanister och rationella varelser måste motarbeta sådana uttryck. Men världen blir knappast en bättre plats av att jag, du, vi blundar för att sådant existerar. Av att vi stänger in oss bakom våra gränser och låtsas att allt är bra så länge vi kan vara för oss själva, med våra egna fel och brister.
Jag förstår faktiskt inte varför problemet med dessa kulturella uttryck skulle bli större för att vi ser dem på nära håll?
Det är väl ett lika stort problem om en kvinna blir förtryckt i Varanasi som i Vingåker?
Det är väl lika allvarligt om människor väljer att betrakta en uppdiktad saga i en flertusenårig bok som sanning och rättesnöre i San Diego som i Strängnäs?
Skillnaden är att i ett mångkulturellt samhälle kan vi föra samtalet om vilket sorts samhälle vi vill leva i tillsammans. Vilket globalt samhälle som klarar av att både bevara mångfalden och stärka det gemensamma.
Jag lovar, det är mycket svårare att föra det samtalet under några cocktaildränkta semesterdagar vartannat år.