Nåde den sällanresenär som glatt slår sig ner på en plats som visserligen saknar namnskylt men som det ändå finns en tyst överenskommelse kring: fönsterplatsen till höger på rad sju tillhör tantalonan A som alltid kliver på vid hållplats B. Den lätt grönnäste åksjukeresenärens säte längst fram är det aldrig någon som snor. Platserna längst bak i bussen tillhör den yngre generationen som har mer klackarna i taket än rumpan i sätet, så att säga. Med dem följer i sju fall av tio (låt oss säga att det finns forskning på det) en tom läskburk som ligger och rullar i gången - tills tantalonan A (misstänkt lik denna skribent) knäpper av sig säkerhetsbältet och plockar upp burken i tyst protest mot allmänt moraliskt förfall.

Den som sätter sig intill dig när det finns tomma säten på bussen är det något riktigt skumt med. Det måste vara minst ett säte mellan varje resenär.

I städerna får folk vara glada över en sittplats, så nämnda kluriga provkarta över mänskligt beteende är en lyxtillvaro som blott lantispendlare kan ägna sig åt.

Men oavsett landsbygdsbuss eller snabbtåg på väg mot huvudstaden är människor likadana. De flesta reser i det tysta. Vissa drar till sig uppmärksamhet. En hel del folk i kollektivtrafikens snillrika system kan delas upp i ungefär dessa typer:

Pålitliga pendlaren: är artig mot medpassagerare och ombordpersonal, undviker högljudda telefonsamtal och illaluktande mellanmål, lägger inte packning på sätet bredvid. Doftar gott.

Stör ej-solitären: har alltid stora lurar, uppfälld luva på tröjan och uppfälld luva på jackan ovanpå den. Tar aldrig ögonkontakt. Icke talbar.

Glupska gourmanden: plockar direkt vid avfärd fram nygrillad kyckling eller en wrap med onämnbar kryddning som luktar död, alternativt en calzone som avnjuts med ljudligt slafsande till medpassagerares förtret.

Slarviga sekretessbrytaren: betar av jobbsamtal om känsliga ämnen och nämner folk vid namn inför en publik på tiotals personer.

Älskvärda äventyraren: ska bara åka ett par mil – och dessutom återvända hem samma dag – men har med sig packning för en hel semester: omsorgsfullt packade matlådor, extrakläder, kikare, kompass, förbandslåda, hygienartiklar. Man vet ju aldrig.

Vämjeliga vägraren: har hittat en bra plats på tåget och vägrar lämna den trots att det kommer resenärer som har köpt platsbiljett. Hamnar i bråk med alla och njuter av det.

Olustiga ordningsmannen: har den självpåtagna rollen som hyssjare, väsare och harklare när någon ombord går över anständighetens gräns. Kommer dock aldrig åt:

Påträngande privatlivsmarodören: pratar med bästisen i telefon och lämnar dörren vidöppen till alla som vill få insyn i sexlivet, krämporna och skvallret. Alla som inte vill ha informationen får den ändå.

Vad har alla dessa gemensamt? Placeringen, förstås. Var resenär på sin plats och världen blir lite mer begriplig. Det är sen gammalt.