‒Ola, det här var fanimej det värsta jag varit med om.

Hasse Andersson från Torpa utanför Kungsör är skakad: "Vi har just tagit oss igenom incheckning och säkerhetskontroll. På Arlanda."

Så börjar det första reportaget som tidningens utsända skickar hem från Svalbard våren för tio år sedan. Vi hinner bli lite fundersamma, hur ska detta egentligen gå? Om han tyckte lite strul på flygplatsen var besvärligt, hur ska han tackla 10-15 mil i 30 minusgrader, i världens mest ogästvänliga terräng?

Artikelbild

Via satellittelefon rapporterade Hasse hem till Eskilstuna-Kuriren om varje dags äventyr på polarisen.

Efter månader av stenhård träning och förberedelser står Hasse inför sitt livs utmaning; att som glad amatör få följa med äventyraren Ola Skinnarmo till Nordpolen. Med är också Lennart Strandberg från Åkersberga. En fjärde expeditionsmedlem har fått lov att kasta in handduken före avfärd, av hälsoskäl.

Det sista dygnet på Svalbard blir mer spännande än önskat för Nordpolenfararna. Plötsligt är det högst ovisst om flygtransporten upp till startplatsen, den ryska polarstationen Borneo, skulle kunna genomföras. Extremt hård blåst gör att polarisen driver i en hastighet av 15 kilometer per dygn, och skruvar sig ur normalposition. Nu befinner sig Borneo för långt från Nordpolen för att vår expedition hinner skida dit på den vecka man förberett för.

– Vi kan gå max 15 kilometer per dag. Hur vi än går kommer vi aldrig mycket närmare Nordpolen i den vinden. På morgonen är vi tillbaka där vi började igen. Vi får planera om, förklarade Ola Skinnarmo, som skidat till Nordpolen flera gånger tidigare men hittills aldrig upplevt de extremt konstiga och komplicerade förhållandena som polarisen bjöd på denna gång.

‒Fortsätter det att blåsa blir det en tuff tur oavsett. Speciellt om vinden ändrar riktning. Det är då det kan blir extremt besvärligt med råkar och skruvis. Isen kan klämmas ihop till upp till tio meter höga, vassa vallar plötsligt. Dem är det ingen enkel match att forcera med pulkor.

Artikelbild

| Den ryska polarstationen Borneo.

All energi, förväntan, förberedelser, pengar satsade – ska de behöva sätta sig på ett plan hem igen redan nu? Hasse är besviken. Men Ola tänker inte ge upp och efter intensiva samtal med ryssarna kommer plan B: svenskarna ska flygas ut till en annan startplats, lite närmare Nordpolen.

Ola Skinnarmo ser klara tecken på den globala uppvärmningen på Svalbard:

Artikelbild

| De sista kilometrarna räknade Ola ned med sin GPS och mot slutet gick vi sida vid sida och räknade högt meter för meter tills Ola kunde slå staven exakt i polpunkten. Sen ringde jag EK, berättar Hasse Andersson.

‒ Man kan fundera på om de är ett resultat av klimatförändringarna, att isen rör sig mycket snabbare däruppe nu. Jag pratade med killar som skidat samma sträcka i en vecka utan att komma någonstans, och många tvingades ge upp och åka hem.

Våra hjältar skämtar innan vi vinkar av dem:

Artikelbild

Enda närkontakten med isbjörn under expeditionen skedde på museum i Longyearbyen, Svalbard.

– Barnbarnen, om de vill till Nordpolen, kommer enbart att kunna segla upp och lägga en boj vid polen. Vi hinner åtminstone placera flaggor i snön.

Och på en av de flaggorna som så småningom körs ned på den exakt uppmätta polen finns Eskilstuna-Kurirens logga. För fram kommer de till slut, efter 15 mils vandring i "två steg fram, ett tillbaka"-takt. De sista dagarna kör trion stenhårt mot målet. Till tidningens läsare rapporterar Hasse Andersson via satellittelefon om sina intryck på världens tak. Berättar om att han envisats med att ha för mycket kläder på sig de första dagarna, av rädsla för kylan. Om kvällarna med härligt snack i tältet sedan björnvarnare riggats utanför. Och om de tuffa morgnarna i genomträngande kyla.

Artikelbild

| Trötta med glada hjältar. Lennart Strandberg, Ola Skinnarmo och Hasse Andersson på väg tillbaka ner till Svalbard.

Och väl tillbaka på sörmländsk mark summerar han resan:

‒ Starkaste minnet är när vi nådde polpunkten. Vi bestämde oss den morgonen för att forcera som vildar för att slippa ännu en natt med vetskap om att vi drev tillbaka flera kilometer igen. De sista kilometrarna räknade Ola ned med sin GPS och mot slutet gick vi sida vid sida och räknade högt meter för meter tills Ola kunde slå staven exakt i polpunkten. Sen ringde jag EK.

Ola Skinnarmo blev 2000 förste svensk att nå Nordpolen på skidor, efter en mycket strapatsrik expedition. Kompanjonen Göran Kropp tvingades ge upp efter att ha förfrusit en tumme och fått köldskador på det finger som tryckte av skottet mot en attackerande isbjörn.