Flyt? Glöm det.
Robin Oldberg var talangen som skulle få sitt stora genombrott. I stället har de sex åren i Guifs A-lag mest varit ett mindre helvete där belöningen blivit ett stammiskort på Sophiahemmet i Stockholm. Nu dras han med en mystisk skada som kan förstöra hela den här säsongen.
– Det började redan när jag kom upp i A-laget och pajade ryggen direkt. Sedan stukade jag foten strax innan seriestarten året efter och blev borta några månader, säger Robin.
Under samma säsong bröt han båtbenet i vänster hand och några månader efter att gipset var borta bröt Robin ett ben i högerhanden. För ett par år sedan åkte han på en stressfraktur i vänsterfoten.
Förra säsongen spelade Oldberg, som alltid varit niometerare, i stort sett samtliga matcher på sin nya position som mittsexa. Men vid jul fick han känningar i vänsterfoten igen när han landade snett i en situation.
- Hela våren hade jag problem med foten. Det gick att spela men gjorde ont.
30 maj i år blev det operation på Sophiahemmet.
– De hittade lösa benbitar, brosk och massa skit.
Rehabiliteringen skulle ta tre eller max fyra månader.
– Men jag kände att det inte blev bättre. Var med på två träningar i augusti och fick vila två veckor.
Något var fortfarande fel och Robin gjorde ett nytt besök på Sophiahemmet för att få svar.
– De sa att jag skulle vänta och se. Men det händer ingenting så nu har jag fått tid för magnetröntgen på onsdag.
Den mystiska skadan har bitvis varit tuff mentalt.
– Det jobbigaste var när jag trodde att jag skulle kunna spela och det inte fungerade. Det blir tröstlöst ibland, speciellt att inte veta. Snart har ett halvår gått och det skulle ta tre-fyra månader. Det är tråkigt speciellt när matcherna är igång.
Robin gör sitt sjätte år i Guifs A-trupp och han har varit skadad nästan två och ett halvt sammanlagt.
När de andra killarna får lira boll på träningarna kör Robin rehab, rehab och rehab.
– Jag har haft fördel av att Helge (Freiman) också varit skadad. Vi är tillsammans på gymmet och det är skönt. Jag får försöka hålla honom skadad längre så jag inte blir ensam, säger Robin och skrattar innan han fortsätter:
– Det är inte alltid roligt att gå ner på träningarna om man är skadad. Ibland är det motivationsbrist men när man väl kommer dit är det väldigt roligt.
Med flickvännen (Sabina Jacobsen i handbollslandslaget) nästan 100 mil bort – i danska Randers – kan det förstås kännas extra tungt.
– Jag är klart sugen på att flytta till henne. Har kunnat åka dit några gånger nu men att vara där flera veckor i sträck går inte. Jag har kontrakt med Guif och vill även vara med laget.
Har du ont nu?
– Vardagen är inga större problem, det är väl om jag skulle gå mycket men det gör jag inte. När jag belastar för mycket gör det ont och bara när jag böjer foten uppåt känns det lite lurt.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vill spela handboll och det är bara att hoppas det går fort. Vi har lite teorier om vad det kan vara och de är väl inte det mest positiva. I värsta fall är det en ny stressfraktur och då tar det nog hela säsongen. Men det är svårt att gissa, man måste ha bilderna från röntgen.