Vi sitter tillsammans med Robin Andersson i Sporthallen som för tillfället är helt öde.
Här har den blixtsnabba vänsternian glatt sina supportrar många gånger.
Men nu är det ett tag sedan.
Robin har nämligen inte spelat match sedan i december 2012.
Då skadade han sig i vänster axel och prognosen var att han skulle göra comeback i höstas.
Men ett tidigare krånglande vänsterknä gjorde sig påmint på nytt och eftersom Robin ändå höll på med rehab så bestämdes det att han skulle opereras.
— När jag vaknade efter operationen så var sjukgymnasten Jonas Andreasson där och han berättade direkt att det var värre än befarat. I stället för spel i september handlade det om ytterligare ett halvårs frånvaro. Då blev jag lite ledsen, säger Robin och ler försiktigt.
Då ska vi kanske lägga till att Robins skadeelände började redan i februari 2011 då han gjorde illa vänsterfoten.
Det följdes av att knät gick sönder i november samma år.
— Totalt sett har jag kanske spelat tio matcher i snitt per säsong de senaste tre åren. Jag har missat massor av roliga matcher i både serien, slutspelet och ute i Europa, säger Robin.
Många hade säkert i hans situation deppat ihop och gett upp.
Att träna rehab dag ut och dag in i tre år med undantag för kortare perioder då han varit frisk är säkert inte särskilt kul.
25-årige Andersson är dock inte den som gräver ner sig.
— Jag blickar alltid framåt. Det är det enda rätta att göra och så har jag alltid varit som person. Inget går att göra ogjort och det hjälper inte att gräma sig eller grubbla.
Nu börjar dock Robin se ljuset i tunneln.
De senaste veckorna har han fått göra allt mer på träningarna. Bland annat börja springa och hoppa lite försiktigt.
— Om det inte blir några bakslag är chansen god att Robin kan delta fullt ut på träningarna med resten av truppen i mitten av januari, säger Jonas Andreasson och fortsätter:
— Det handlar mycket om att bygga upp muskulaturen runt om knät så mycket som möjligt. Då avlastar man knät.
Innan skadeeländet började för tre år sedan var Robin Elitseriens kanske bästa spelare och vägen ut i proffslivet låg spikrak.
Den drömmen har han inte släppt, trots alla problem.
— Jag skulle någon gång i livet vilja spela och träna på heltid och kunna leva på sporten. Får jag bara vara frisk tror jag inte det är för sent än att komma till någon proffsklubb.
Går det att sätta ord på hur mycket du saknar att spela match?
— Egentligen inte ... men jag skulle nog kunna välja bort julafton, nyårsafton och alla födelsedagar bara jag får komma tillbaka och vara frisk och hel i knät igen.
Beskriv hur det är att spela i Sporthallen?
Robin skiner upp och börjar sedan med ett stort leende berätta:
— Jag saknar verkligen den där känslan av att få göra publiken glad. Att höra deras vrål när man lyckas med något bra. Det är helt underbart och jag älskar att spela i Sporthallen och få visa vad jag kan.
Under den gångna hösten har Robin varit med som en extra ledarresurs.
Han har funnits på Guifbänken i såväl hemma- som bortamatcher.
— Det var "Krille" och Janne (Guiftränarna) som frågade om jag kunde tänka mig det och jag tycker det är kul. Jag känner mig mer delaktig och jag har ganska stort handbollskunnande tycker jag. Det försöker jag dela med mig av.
Ser du dig själv som tränare någon gång i framtiden?
— Nej ... jag tror inte det. Jag gillar inte att bossa och bestämma, säger Robin med ett skratt innan han fortsätter:
— Kanske skulle jag kunna tänka mig att vara assisterande tränare däremot. Jag vet inte. Vi får väl se.
Om allt går som det ska får alla Guifsupportrar snart se Robin i spel igen.
Under februari månad ska comebacken ske.
Om inget oförutsett händer.
— Jag vill göra min första match hemma i Sporthallen ... jag ska se till att det blir så, säger Robin med ett skratt innan det är dags för ett av många träningspass utan boll.
— Jag brukar säga att jag är chef över rehabträningen eftersom jag alltid är där. Sedan kommer andra spelare och går.
Men snart lämnar "chefen" sin post.
Robin Andersson har nämligen fortfarande massor ogjort på handbollsplanen.