Vi möts utanför stans största bank, där Patrik jobbar som vaktmästare varje förmiddag.
– Jag hjälper till med allt möjligt, ser till att det funkar men i dag var det brandutbildning, säger "Pava" när vi hoppar in i hans tyskregistrerade BMW.
– Det är skönt att ha något att göra på dagarna.
Han kör oss till Köpmangatan och en stund senare sitter vi på Gästis uteservering och äter. Stekt panerad flundra med kokt potatis och remouladsås.
– Det här är sjukt gott, säger Patrik och jag kan bara hålla med.
Johanson är tillbaka hemma igen efter spel i Bundesliga med Lemgo och Red Boys i Luxemburg.
Vad har du lärt dig under åren utomlands?
– Privat har jag växt upp och fått in rutiner i livet. Jag har lärt mig allt om kost och träning. Det är jag mycket, mycket bättre på nu.
Varför återvände du?
– Krille (Kristján Andrésson) hörde av sig, vi hade en ganska lång dialog och det växte fram mer och mer. Guif har ett intressant lag och det plus att få möjligheten att ha Krille och Janne (Ekman), som är två väldigt bra tränare, gjorde att jag tog beslutet.
Pava tar en klunk av hallonsodan som fyller glaset framför honom och fortsätter:
– Sedan var det skönt att komma hem och umgås med vänner och vara närmare tjejen. Tyskland var roligt och det skulle jag vilja tillbaka till någon gång men först ska jag vara med och vinna det där SM-guldet till Eskilstuna.
Ni är ju favorit den här säsongen, känner du press?
– Press och press ... jag vet vad jag kan och vill alltid prestera. Jag har höga krav på mig själv och självklart hoppas jag att det går bra.
Vad tror du om Guifs chanser?
– Bra. Jag tror absolut att vi kan vinna både serien och SM-guldet. Vi har två bra spelare på varje position ... det är sjukt vad bra Helge (Freiman) blivit och Atli (nye islänningen Ævar Ingólfsson) är helt grym. Vi har ett riktigt starkt lag. Men det är mycket som ska stämma, alla måste vara friska och det gäller att pricka in formen slutspelet när det väl behövs. Samtidigt måste vi vara i form i oktober när vi möter Sönderjyske (i EHF-cupen).
Umgås du med någon i laget?
– Inte så jättemycket men ibland med Danne Pettersson, Helge (Freiman) när jag slår honom i FIFA och Lucau (Herdeiro).
Hur är det att ha tränaren på samma arbetsplats?
– Det är inget jag tänker på så men det är kul att snacka skit med honom, han är skön Krille.
Pava skämtar lite med Daniel, som äger restaurangen och även lagar maten. Känslan är att det är en harmonisk hemvändare som Guif har fått.
Skadorna, främst skottaxeln och fötterna, som stört ska helst hålla sig långt borta.
– Det är tråkigt att vara småskadad, det kommer alltid något nytt. Det är okej nu men jag måste köra mycket rehab fortfarande.
Du var ju en lovande spelare i fotboll också. Händer det att du ångrar att du satsade på handboll?
– Mest när jag varit långtidsskadad. Jag saknar fotbollen och det skulle vara kul att se hur långt jag kunde gått.
Guif och Pava fick ju oväntat stryk i premiären mot Ricoh. Den senaste matchen han gjorde med laget innan det var SM-finalen 2011 mot Sävehof.
I morgon ställs ni mot samma lag i hemmapremiären. Hur blir det att springa in i Sporthallen igen nu när du gör din tredje vända i klubben?
– Ruskigt kul. Jag ser verkligen fram emot det. Själva matchen mot Sävehof är inte speciell. De är alltid bra så det blir tufft men vi vinner.
Ni spelar på valdagen, är det viktigt med politik för dig?
– Klart det är viktigt. Jag har satt mig in i det mycket och jag tycker det är kul att kolla på debatter och så.
Tänker du rösta?
– Ja.
Vad förblir en hemlighet. Men på fem snabba här intill vill Pava varken se Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven som statsminister. Han har sin egen kandidat.
– Helge Freiman, säger Johanson och skrattar.
– Han skulle vara bäst för han kan ju allt. Och han skulle platsa i Arsenal också ...
Som handbollspelare är du, åtminstone här i Eskilstuna, lite av en offentlig person. Vad tycker du om den rollen?
– Det är kul att vi uppmärksammas och att det är så stort intresse för handboll här. När det går bra är det kul att gå på stan när det gått mindre bra är det inte lika kul, säger Patrik.
Du har ju gjort några A-landskamper (debut redan 2006). Drömmer du om att bli blågul igen?
– Absolut, det är väl självklart att det är en dröm man har att få dra på sig landslagströjan igen. Men det är en bit dit och det gäller att få ordning på kroppen.
Vad gör du om tio år?
– Förhoppningsvis har jag familj och ett bra jobb. Handboll lär jag inte spela men kanske har jag ett sidoknäck med något inom handbollen.