ââBasmekanismerna nĂ€r en erektion uppstĂ„r Ă€r desamma hos alla dĂ€ggdjur, de Ă€r vĂ€ldigt lika. Det Ă€r tillrĂ€ckligt för att man ska kunna spekulera kring vad det betyder för mĂ€nniskor, sĂ€ger forskningsledaren Christian Göritz.
Forskare vid Karolinska Institutet och Uppsala universitet har upptÀckt en tidigare okÀnd mekanism som pÄverkar potensen.
Tidigare har potensforskningen framför allt fokuserat pÄ muskelcellernas betydelse nÀr penisen fylls med blod. Den nya studien, som publiceras i Science, visar att ocksÄ en typ av bindvÀvsceller som finns i penis bidrar till att reglera blodflödet.
Som dammsugare
Dessa celler kallas filoblaster och har en roll vid erektionen som kan liknas vid smÄ dammsugare: De suger till sig den signalsubstans som annars hÄller tillbaka blodflödet.
Antalet filoblaster i penis avgör hur effektivt denna uppsugning fungerar och dÀrmed ocksÄ hur kraftig erektionen blir. Hos mössen i studien gick antalet filoblaster i könsorganet att pÄverka.
ââOm man ökar erektionsfrekvensen sĂ„ ökar man antalet fibroblaster och dĂ„ ökar man blodflödet i penis, sĂ€ger Christian Göritz.
Betyder detta att man kan trÀna sig till en förbÀttrad potens? Det Àr inte vetenskapligt belagt, men Christian Göritz menar att det Àr rimligt att tro det.
Automatisk trÀning
Han pekar pÄ att en sÄdan trÀning faktiskt pÄgÄr automatiskt hos mÀn.
ââUnder natten nĂ€r mĂ€n sover har de tre till fem erektioner. Det Ă€r en automatisk trĂ€ning som pĂ„gĂ„r regelbundet varje natt. Unga mĂ€nniskor har ocksĂ„ spontan erektion under dagen.
Denna stÀndigt pÄgÄende trÀning avtar naturligt hos en Äldrande man. Men precis som att det gÄr att hÄlla i gÄng kondis och styrka genom att motionera, skulle potensen kunna bibehÄllas bÀttre genom erektionstrÀning, tror Christian Göritz.
ââJa, genom att aktivt trĂ€na sig att behĂ„lla den frekvens man hade nĂ€r man var yngre.
Förhoppningen Àr att de nya rönen om filoblasternas roll vid erektion i förlÀngningen kan leda till nya behandlingar mot impotens.
ââDet vi bidrar med hĂ€r Ă€r att vi kan förstĂ„ mekanismerna mycket bĂ€ttre i sin helhet. Det Ă€r alltid en grundförutsĂ€ttning för att man ska kunna förbĂ€ttra terapin.