Kufar har alltid funnits runt Kalle

Han har järnkoll på svensk nöjeshistoria och svänger sig ledigt med sin nördkunskap i Sveriges Radio-podden ”Snedtänkt” varje vecka. Där samtalar han om allt från schlager till veckotidningar och gamla tv-program med pålästa gäster. Namn som Karin Juel och Ulf Peder Olrog nämns tillsammans med andra, om möjligt ännu mindre kända personer, som någon gång i tiden har levererat bred underhållning till svenska folket.

Humorn och intresset är på plats. Men i sitt sommarprogram i P1 2019 berättade han också att han ser sin gärning som ett sätt att hålla liv i annars bortglömda kulturpersonligheter.

Så det finns rätt mycket hjärta i programidén?

– Ja jag hoppas verkligen att det är hjärta med. Alla de här människorna har ju vigt sina liv åt att glädja andra, och de har ofta betalat et ganska högt pris. Det har varit många skrumplevrar, skilsmässor och försmådda barn. Många tragedier runt våra underhållare. Och det ska ju inte behöva ha varit förgäves, säger Kalle Lind.

Bland "tosingar"

Med tanke på alla offer på nöjesbranschens altare så vore det för sorgligt om allt som blev kvar var en dödsruna, menar han.

– Då har jag fått ta det på mitt ansvar. Det blev liksom min uppgift i livet, att levandehålla minnet av Pekka Langer.

Vissa av dessa förbleknade personer slutade det alltså inte så lyckligt för. Kalle Lind förkärlek för vindpinade existenser får delvis sin förklaring i hans egen släkthistoria. Pappa var fängelsechef, mamma klinikchef på mentalsjukhus (innan hon blev kommunalråd i Eslöv). På detta sjukhus, S:t Lars i Lund, har flera generationer i släkten arbetat; hans mormor växte upp inne i sjukhusparken på 1920-talet.

– Det berättade hon om med mycket värme, det var en härlig tid. Man var ute och sprang i parken och så stod det någon ”tosing” bakom en buske.

Kalles förskola låg inklämd mellan akutintaget och avdelningen för rättspsykiatrisk vård. Parallellt med studierna på Lunds universitet arbetade han med utvecklingsstörda och som kriminalvårdare. Han ser själv intresset för ”kufar” som en beröringspunkt mellan bakgrund och nuvarande verksamhet.

Gamla idoler

Men vägen in i nöjeshistorien gick också via en genuin beundran för de stora underhållarna. Bland förebilderna finns Povel Ramel och Lennart Helsing, Astrid Lindgren och Tove Jansson. Barndomens idoler hette Hasse & Tage, och Kalle Lind skrev sin första biografi om duon när han var tolv.

– Den blev refuserad. Det känns skönt så här 30 år senare.

Numera ger förlagen gärna ut hans böcker och bibliografin innehåller en hel radda. Allt från romaner till satiriska faktaböcker som ”Människor som har haft fel” och ”Proggiga barnböcker”. Tillsammans med tecknaren Jimmy Wallin gör han följetongen ”Statarna” för serietidningen 91:an, ”en slapstickserie om elände och misär i gamla tiders Sverige”.

Och trots den tidiga refuseringen har han fortsatt skriva biografier om sina hjältar. Den senaste om Hasse Alfredson, "Hasse Alfredson: En sån där farbror som ritar och berättar" är ett slags bokslut, säger han. Men Hasse & Tage har egentligen aldrig lämnat hans sida.

– De är mina husgudar. Och någon sorts moraliska och konstnärliga rättesnören. Man frågar sig själv ibland, hur hade Tage Danielsson tänkt här? Eller hur han hade agerat kring vissa saker.

Fungerar det fortfarande att tänka så år 2020?

– Ja, men det får bli i en lite mer abstrakt överförd bemärkelse. De hade många kvalitéer, till exempel hade de en hög lägstanivå. Även om Hasse var en rastlös själ som hade bråttom och gärna ville börja med nästa sak, så slarvade de inte. Skriver man en sångtext så ska det vara rätt med rimmen och rätt med metriken. Man ska inte slarva med versfötterna.

Hobby som jobb

Han ser det som ett motto att anamma, att man engagerar sig lite extra, vare sig man skriver sångtexter, bloggar eller framför humor i radio eller på en scen.

– Men om mina barn kommer och säger ’ska vi gå ut och spela fotboll’, då sitter jag inte och funderar, ’undrar vad Hasse å Tage hade svarat nu?’.

Hustrun och barnen är det han helst ägnar sig åt på fritiden, ”vi har ganska kul ihop”, säger han. I övrigt gör han inte så stor skillnad på arbete och ledig tid. Det flyter ihop för en mångkonstnär som får jobba med sin hobby.

– Jag är väldigt nöjd, jag vill inte göra något annat än det jag gör. Det bästa som finns är att läsa och skriva och prata, och det är fantastiskt att jag kan försörja mig på det.