Giftalgernas fiender avslöjade

Det finns många frågetecken om vad som egentligen händer i vattnet när de giftiga algblomningarna breder ut sig allt mer över Östersjön. Till exempel har forskarna länge undrat om cyanobakterierna, som orsakar den ärtsoppsliknande sörjan, har några riktiga fiender. Det är en viktig pusselbit för att förstå vilka insatser som skulle kunna minska algblomningarna – och vilka faktorer som förvärrar läget.

De pärlformade cyanobakterierna bygger ihop sig till långa trådar, som har ansetts vara mer eller mindre oätliga. Men det vore märkligt om en så stor matresurs med energi och näringsämnen inte skulle utnyttjas av någon annan organism, innan de dör och bryts ned av bakterier på havets botten. Hittills har dock forskarvärlden mest tvingats gissa sig fram, för det är svårt att detaljstudera på mikronivå vem som äter vem i havet.

Spårar med dna-teknik

Men nu börjar bilden klarna. Forskare vid Stockholms universitet har använt en dna-teknik som med hög känslighet gör det möjligt att hitta spår av arter inuti andra arter.

– På så vis har vi upptäckt i fält att det finns vissa djurplankton som faktiskt kan äta de här trådarna av cyanobakterier. Och det som överraskade oss rejält var att även mycket små djurplankton kan göra det. De minsta är bara en tredjedels millimeter, säger Monika Winder, professor vid institutionen för ekologi, miljö och botanik vid Stockholms universitet.

TT: Hur kan man använda den här kunskapen?

– Det är helt avgörande för att förstå hur vi ska kunna ta hand om det här ekologiska systemet, och om vi ska kunna hantera algblomningarna. Då måste man veta vilka arter som kan livnära sig på dem, säger Monika Winder.

Koppling till torsk

Sedan tidigare är det känt att cyanobakterier gynnas av den globala uppvärmningen, för de trivs när vattnet blir varmare.

En annan förändring som har gynnat cyanobakterierna är övergödningen, med framför allt fosfor. Cyanobakterierna har nämligen ett försprång genom att de kan fånga in det andra livsviktiga näringsämnet – kväve – direkt från luften. På så vis får de ett övertag när det finns förhållandevis mer fosfor än kväve i vattnet, efter de andra algernas blomningar.

Men livet i Östersjön är en oerhört komplex väv av samspel. Till exempel finns det sannolikt även en koppling mellan algblomningarna och det minskade beståndet av torsk, förklarar Monika Winder.

– När torskbestånden har kollapsat har det blivit mer skarpsill och strömming, som i sin tur livnär sig på djurplankton. Då minskar mängden djurplankton, som annars alltså skulle kunna hjälpa till att hålla nere algblomningarna så som vi har visat.

TT: Finns det någon möjlighet att minska blomningarna?

– Ett sätt vore förmodligen att med olika åtgärder få torskbeståndet att återhämta sig. Och så är det avgörande att övergödningen med framför allt fosfor minskar. Men det är komplicerade samband och mycket som vi inte vet. Nu har vi i alla fall ytterligare en viktig pusselbit, säger Monika Winder.