Sju problem med den hajpade tekniken

Världen går mot det varmaste år som uppmätts, extremväder plågar delar av klotet och många arter får svårare att klara sig. Koldioxiduppfångare beskrivs av FN som en viktig pusselbit i en övergångsperiod för att nå klimatmålen, och behöver snabbt skalas upp. Den globala utvecklingen av tekniken går fort, men tekniken dras också med omfattande problem.

1. Trovärdigheten

En kritik mot CCS är att det minskar utsläpp efter att de har producerats, i stället för att förhindra dem från att uppstå från början. Många internationella CCS-anläggningar används också för att kunna utvinna mer olja och gas, genom att pumpa tillbaka koldioxid i marken. Kritiker menar att oljejättarna därmed kan använda infångning som en ursäkt för att fortsätta med utvinningen.

2. Transporten

Många av CCS-anläggningar som är i bruk pumpar ned koldioxiden i underjorden på samma ställe där den produceras. Men i de svenska projekten måste koldioxiden transporteras bort. Det krävs därmed mycket infrastruktur som i dag inte är på plats, exempelvis mellanlagringsanläggningar och fartyg, alternativt anpassade tågvagnar, tankbilar eller pipelines. Men för att transportsektorn ska våga satsa behöver de veta att det kommer att produceras koldioxid. Samtidigt vågar CCS-utvecklarna inte gå vidare om de inte vet att de kan transportera bort koldioxiden.

3. Slutförvaringen

Slutlagring på svensk mark ligger långt borta, antagligen först i slutet på 2030-talet, enligt SGU. Därför behöver koldioxiden förvaras utomlands, antagligen i geologiska formationer djupt under havsbotten i Nordsjön. Transporter över landsgränser regleras i Londonprotokollet, och än så länge finns inget färdigt mellanstatligt avtal på plats som krävs, även om samtal sker med framför allt Norge.

4. Kostnaden

CCS är förvisso beprövad, men det är också en teknik där stor utveckling sker. Den typen av teknik är både dyr och svår att kostnadsberäkna. Tidiga projekt riskerar att bli betydligt dyrare än väntat. Exempelvis har ett CCS-projekt vid ett kraftvärmeverk utanför Oslo pausats till följd av skenande kostnader.

5. Vem ska betala?

Flera av CCS-projekten i Sverige rör så kallade bio-CCS, eller BEECS som det också kallas. Då handlar det om att ta upp koldioxid från biobränslen, för att skapa negativa utsläpp. Regeringen har tillsatt 36 miljarder kronor för sådana satsningar från och med 2026.

Men företagen vill gärna sälja utsläppsrätterna till något annat företag. Storföretag som Microsoft har aviserat att de vill köpa sådana negativa utsläpp, men den typen av handel är inte reglerad i dag.

6. Elförsörjningen

Det går åt energi för koldioxidavskiljningen, vilket gör att mer bränsle behövs. För anläggningen som planeras vid Slite på Gotland behövs dessutom nya elkablar från fastlandet, enligt Heidelberg Materials, och det snabbt, om satsningen ens ska bli av.

7. Läckor

Det finns en risk för att koldioxid läcker under alla delar av processen, men risken bedöms som störst vid transporten eller då den pumpas ned för lagring. Om det sker en olycka under transporten finns viss kvävningsrisk, och även risk att exempelvis vattendrag försuras.

Koldioxiden är tänkt att i flytande form pumpas ned till minst 800 meters djup, så pass djupt att den behåller sin flytande form vilket minskar risken för läckor. Men det är svårt att övervaka de djupa slutlagringsplatserna, och enligt beräkningar behöver koldioxiden hålla sig på plats under jord under tusentals år. Enligt en studie i Nature Communications pratar man om att läckorna måste vara mindre än 0,01 procent per år, för att vara ett effektivt verktyg mot klimatförändringarna.