Fritt fram för egen kista – men få vet om det

Det finns regler för mått och material. Botten måste vara vätsketät och har man tänkt sig en jordbegravning måste locket hålla för en vuxen människa att stå på.

Men annars är det egentligen bara fantasin som sätter gränserna för hur en kista får se ut. Vill man ha en kista som ser ut som en fisk, en sko eller kanske ett cigarettpaket är det inga problem.

Det går till och med att bygga en kista själv, även om de flesta som gör det bygger alldeles vanliga kistor.

– Det är oerhört få som gör det. Vi har kanske runt 90 per år, säger Ulf Lerneus som är förbundsordförande för Sveriges begravningsbyråers förbund.

Standard sedan 1965

Standarden för mått och material för svenska kistor antogs 1965 och har inte förändrats sedan dess. De flesta kistor som används här byggs också i Sverige. Ungefär en fjärdedel importeras.

Vita och ljusbruna kistor är de som går mest, men det finns också till exempel cerise.

– Dit är folk nog inte beredda att gå, men de kan få upp ögonen för att det finns alternativ. Vi är definitivt väldigt traditionsbundna, slår Ulf Lerneus fast.

Förr i tiden, i det gamla bondesamhället hade de flesta inte råd med mer än en enkel brädkista. Men det var viktigt att blir begravd i en kista, berättar Jonas Engman, intendent på nordiska museet.

– Det viktigt för att man skulle få ro i graven, det behövde man för att kunna bli salig och inte riskera att bli en gengångare.

Även om ceremonierna kring begravning är väldigt traditionsbundna kan man se att de långsamt luckrats upp över tid, säger Jonas Engman.

– Ända fram till 1960 och 70-talet var begravning och sorgearbete ingen kul grej. Det är de senaste tre decennierna som vi sett att det blir okej att ha färgglada kläder och vita kistor. Det speglar att vi har råd med fina begravningar.

Med tiden har vi också blivit mer kreativa och öppna för vad som får ligga på kistan under begravningsceremonin. Det kan vara fiskespön, golfklubbor och jaktgevär, säger Ulf Lerneus.

I kistan får man skicka med nästan vad som helst, det vanligaste är teckningar, foton och en och annan snusdosa.

– Man får lägga ned nästan vad som helst, bara det inte är explosivt. Till exempel är alkohol och patroner förbjudet. Och gymnastikskor med gas. Och tyngdtäcken.

Egna urnor

Vad Ulf Lerneus har märkt är att fler väljer att designa egna urnor. I och med coronapandemin ökade antalet begravningar där den döde kremerats före begravningen. Då får urnan en mer central roll.

– Urnor finns det inte heller några regler kring. Kan du bygga en fågelholk så kan du bygga en urna.

– Vi kanske inte kommer att se någon jätteökning av folk som bygger sina egna kistor, men urnor definitivt.

Göran Hall i Borensberg är en av dem som har byggt en kista på egen hand. Inte åt sig själv, men åt en granne och vän. Han visste inte att man fick bygga kistor själv utan han sade ja utan att riktigt veta vad han gett sig in på.

– Jag förstod inte vad det skulle innebära för mig mer än arbete, men efteråt är jag oerhört tacksam att jag gjorde det.

Det som överraskade honom var hur positivt arbetet med kistbygget blev för alla som var inblandade i processen, och hur det blev en del av sorgearbetet.

– Man fick tänka och bearbeta på ett sätt som gjorde sorgen lite lättare.

Det praktiska arbetet flöt samman med sorgearbetet. När han slipade bärhandtagen på kistan var det som om han slipade av sorgens vassaste kanter.

– Tyngden känns inte lika brutal att bära om man slipar ner kanterna.

Arbetet med kistan har fått honom att fundera på hur vi lägger ut mycket av arbetet kring döden på entreprenad, när vi nog skulle må bättre av att vara mer närvarande.

– Jag rekommenderar fler att snickra egna kistor. Och kan man inte göra det kanske man kan binda en krans.

– Gör något och lägg lite tid på det och låt det vara något som helar.

Han skulle definitivt kunna bygga fler kistor. Men inte sin egen.

– Nej, det tror jag inte att jag kommer att göra. Den möjligheten ska lämnas öppen för någon annan.

Begravd i kökssoffan

Även om det inte är speciellt vanligt har Ulf Lerneus varit med om att folk velat begravas i något annat än en vanlig kista. Så länge de följer standarden är det inga problem. Men vid en Ikea-garderob tog det stopp av materialskäl.

– De brinner så snabbt att det blir en arbetsmiljöfara. Du skulle inte hinna stänga luckan innan den brann.

Regeln är att materialet ska vara sådant att det tar minst 17 sekunder för kistan att börja brinna.

Men mannen som ville begravas i sin kökssoffa fick grönt ljus.

– Det gick jättefint. Han tyckte att han hade legat i den hela livet och kunde fortsätta göra det. Han hade sagt att han var förmodligen gjord i den också. Det blev personligt och oerhört uppskattat.