När Lill Lindfors går upp på övervåningen kan hon se havet. För henne betyder den närheten mycket. Havet har ju kontakt med resten av världen, det ligger en frihetskänsla i det.
– Vi köpte den här gamla bondgården 2003. Min man Anders brukade vara här på somrarna när han var barn. Men själva boningshuset byggde vi nytt, berättar hon om hemmet på norra Öland.
Tidigare har de haft köttdjur och får. Och häst, eftersom Lill tyckt om att rida. Numera får det räcka med hunden och hönsen.
– Jag har alltid kallat dem för H-gruppen; hunden, hästen, hönsen och husbonn, säger hon och skrattar.
Lill Lindfors ger ofta intryck av att vara glad, inte minst när hon sjunger. Hon tycker själv att hon har en positiv grundsyn men ibland kan hon vara lite kritisk av sig. Som när folk inte förberett sig inför säkerhetskontrollen på flygplatsen och allt tar en evig tid.
– Då kan jag bli lite polis.
Vågar säga till
Ibland har hon uppfattats som krånglig, när hon som artist lagt sig i sådant som ljussättning och kameravinklar. Men under ett 80-årigt liv och en 60-årig karriär hinner saker förändras och Lill Lindfors har blivit ödmjukare med åren.
– Jag uttrycker mig försiktigare i dag. Jag vill inte att folk ska tappa ansiktet, det handlar om respekt. Så jag formulerar mig lite mjukare: "Om jag ställer mig här i stället?" "Om basen kommer in först i mitten av låten?" För jag vet ju fortfarande vad jag vill.
För henne har det också handlat om kvinnokamp, det där att våga vara besvärlig på ett sätt som nog skulle ha uppfattats som viljestarkt och handlingskraftigt om hon varit en man.
Lill Lindfors har genom åren intresserat sig för kvinnofrågor och har även ett engagemang mot rasism och intolerans.
– I min bransch har sådant som etnicitet och sexuell läggning sällan spelat någon roll. Det har handlat om: Är det en bra artist? Inte om man är homosexuell, svart eller vit. Och jag har tyckt att resten av världen legat så långt efter. Nu ökar det med intolerans och nationalism i världen igen och jag tänker att, "har vi inte kommit förbi det där?"
Älskad samba
Hon har aldrig öppet tagit partipolitisk ställning även om hon har engagerat sig i enstaka frågor som kärnkraftsmotståndet. För Lill Lindfors är det en frihetskänsla att slippa ha en stämpel på sig, och det gäller även som artist eftersom hon alltid rört sig mellan olika genrer.
Musikaliskt är det kanske ändå samban man förknippar henne mest med.
– Samban fångade mig tidigt. Den passar så bra på svenska där man kan använda konsonanterna som ett rytmiskt instrument. Engelskan är ju mycket rundare.
Och så sjunger hon några rader ur ”Flickan från Havanna” och ”Jag tycker inte om dig” för att visa hur hon menar. Genast känner man igen hennes mycket personliga sångröst. Av bara farten kommer det också en snutt ur bossanova-klassikern ”The girl from Ipanema”.
Lill Lindfors är annars inte alls yvig när vi pratar, snarare lite eftertänksam. Hon liksom söker sig fram till det hon säger.
Plötsligt behöver hon pausa intervjun någon minut för att ta sig an de båda hundarna, både den egna och grannens som hon för tillfället är hundvakt åt.
– De är lite kära i varandra, säger Lill Lindfors.
Improviserar hemma
Även om hon har nära till sin humor kan hon också uppleva en dragning till det sorgliga och vemodiga.
– Jag såg ”La traviata” från Metropolitan häromdagen. En helt makalös föreställning med så mycket smärta i. Jag försöker själv få med både allvar och eftertanke i mina framträdanden, men det är en balansgång för jag vill samtidigt inte belasta publiken med sådant som är jobbigt och sorgligt.
Musiken är en omistlig del av hennes liv och hemma sätter hon sig gärna vid pianot och improviserar, med eller utan sång. I alla fall om hon är ensam.
– Jag är inte tillräckligt skicklig för att kunna spela allt jag skulle vilja. Men jag improviserar inom mina begränsningar och det är väldigt befriande.