– Jag är en ridtjej i grund och botten. Jag träffade Pierre när jag tog hem en häst från Norrland. Jag frågade runt bland mina vänner om det fanns någon i trakten som höll på med kallblodshästar och blev tipsad om Pierre. Han och jag började umgås mer och mer på travtävlingarna i Sundbyholm. Pierre har hållit på med trav sedan han var sex år gammal, så det här är hans grej som jag har halkat in på. Innan dess var jag inte alls intresserad.
Lise-Lottes bror är rallycrossföraren Per Nystedt. Även hennes andra bror Stefan och hennes pappa har sysslat med såväl rallycross som folkrace.
– Jag kommer från en motorfamilj och själv uppvuxen under motorhuven, men jag bestämde mig ganska tidigt att en hästkraft räcker för mig, jag behöver inte fler.
Att driva ett stall är inget sju till fyra-jobb, berättar Lise-Lotte. Hästarna ska matas fyra gånger om dagen, första målet ges klockan sex på morgonen och sista målet får de klockan tio på kvällen.
– Mellan målen ska man skotta ut i hästens box för att sedan bädda rent inför kvällen. När de tränats klart för dagen ska de pysslas om, det behövs lindas ben, borstas och klippas. Allt måste hinnas med under ett dygn. Hästarna är inga maskiner och sköter sig inte själva, det går inte att bara trycka av knappen så står de stilla.
På den fritid som finns kvar åker Lise-Lotte och Pierre landet runt till olika travbanor och tävlar med hästarna.
– Min bästa semesterort är landets travbanor. Det är vad man hinner med och det går alldeles utmärkt. När man åker fyra-fem timmar till travbanor runt om i landet finns det tid att prata och umgås.
Platsen i Mylkärr där stallet och gården finns köpte de 2002. Men då fanns varken stall eller gård. Bara ett skal på boningshuset som inte ens hade en toalett. Det har tagit sin tid att bygga upp allt, berättar Lise-Lotte och menar att de fortfarande inte är helt klara med byggandet.
– Det första som vi byggde var fyra boxar så hästarna hade någonstans att stå, samtidigt bodde vi i ett rum och kök med hela familjen. Vi fick in tio ettåriga hästar i augusti och utökade med ytterligare några boxar. En stor hästägare satsade väldigt mycket på Pierre och mig, han betalar månadshyra för att vi tränar hans hästar. Nu är det 27 hästar totalt.
Vilka mål har du med stallet?
– Man blir aldrig riktigt nöjd och klar med målet med sin verksamhet då det alltid kommer nya hästar underifrån. När de hästar som tävlar gjort sitt har man nya att satsa på underifrån, man måste ha nytt hela tiden. Hästar är det inga problem att hitta och nya hästar har vi oftast själva, det vi har problem med är att hitta hästägare som vill satsa.
Varför är det svårt att hitta hästägare?
– Det är få som törs ta klivet ut att äga en häst, det är mycket utgifter. Numera är det vanligare att ägarna delar upp hästarna i tio delar och på så vis fördelar kostnaderna. Det gäller att hästägarna drar åt samma håll och har samma visioner och mål med hästen som de gemensamt äger.
Vad kan man som hästägare ha olika åsikter om?
– Oftast handlar det om var hästen ska starta loppen, beroende på vilken travbana som ligger närmast ägaren. Eller när man tycker hästen är redo att starta. Men man ska inte stressa på hästen genom att starta den för tidigt. Risken finns att man knäcker hästens självförtroende om de inte klarar av det, det är precis som med en människa.
Lise-Lotte säger att rollen som travtränare är hennes liv och har inga planer på att byta karriär.
– Jag har provat mycket annat, men det här blir mitt sista jobb. Jag har jobbat på restaurang och tidigare drev jag en hästaffär. Min mamma startade den i början av 90-talet och sedan hakade jag på i mitten av 90-talet. Vi hade en affär i Eskilstuna och en i Strängnäs. Men konkurrensen var stor, det fanns sju hästaffärer och när ytterligare en stor kedja skulle etablera sig i området så lade vi och många andra ned vår verksamhet.