Hon skulle bli författare. Det var vad hon trodde när hon var liten och satt vid sin skrivmaskin. En diktsamling - om millennieskiftet - har det blivit genom åren. En annan konstart blev i stället hennes stora passion.
– Den väcktes också tidigt. Jag började teckna, mest djur, som ung och när jag fick barn tecknade jag av dem. När jag var 27 år körde jag igång ordentligt. Jag började med olja, i dag blir det mest akryl.
Anette har genom åren gått konstkurser och haft flera konstutställningar. Hon har sålt en del av sina alster och målar även på beställning.
– Jag får intensiva målarperioder då och då, när jag glömmer tid och rum, och kan måla i timtal. Man måste känna för det, annars blir det inte bra.
Kärleken till djuren syns tydligt i Anettes konst. Motiven är ofta hämtade från naturen, men det har också blivit en hel del porträtt. Hon visar bland annat upp en rad kändisar som avporträtterats, bland andra Janne "Loffe" Carlsson, och John Wayne.
Inspirationen minskar inte med åren, snarare tvärtom.
– Den dagen jag får pension, då ska jag måla, säger hon med eftertryck.
Anette talar med enorm stolthet i rösten om sina sex barn. Redan när hon var 20 kom första dottern och så fick hon ytterligare två snabbt inpå.
– Jag levde ensam med dem en tid innan jag träffade mannen jag delade livet med i många år. Med honom fick jag tre barn till, och med hans tidigare tre blev vi en riktigt stor familj. Eftersom jag alltid älskat djur också fanns alltid hundar, katter, kaniner eller fåglar i huset.
– Vad kul vi haft med alla dessa djur. Jag tror det dessutom att det är bra ur en hälsosynpunkt för barn att växa upp med djur. Ingen av ungarna fick allergier.
Familjen är det viktigaste man har, konstaterar Anette.
– Det är det enda det finns riktig trygghet i här i livet. Vi har hållit ihop. Mamma blir 81 och bor tvärs över gatan, och alla barnen har jag här runtomkring. Det är bara en dotter som bor en bit bort. I Viptorp.
Födelsedagen i morgon firas med öppet hus i lägenheten, där det vankas smörgåstårta och dotterns goda tårta. Jubilaren skakar på huvudet lite åt sin ålder.
– Jag känner mig inte som 60. Mamma måste ha räknat fel, skrattar hon.
Anette tror sig veta att hon får vad hon önskat:
– Jag vill ha mina barns namn tatuerade på överarmarna. Så de har skrivit sina förnamn med sin egen handstil på ett papper, och sen ska jag få gå till en tatuerare och få dem förevigade, tre namn på varje arm har jag tänkt.