I tjugoårsåldern började Jan-Olof tävla inom enduro och motocross, första hojen köpte han 1964, vid 12 års ålder. Hans meritlista är minst sagt imponerande, bland annat 13 starter i Novemberkåsan, sju gånger kom han i mål med en femteplats som bästa resultat. Tävlingen International Sixdays Enduro (lag-VM i enduro) har han deltagit i sex gånger och kommit hem med både silver och brons.
– Jag körde första kåsan 66–67 och då fanns inga dubbdäck. När de sedan dök upp på 70-talet var de gigantiska, tre utskick på en dubb.
– Skogsägarna ville inte att man körde med dubb i skogen, men nu är det djupa spår i skogen efter skogsmaskinerna. Jag minns en tävling i Södertälje som skulle gå över ett berg, det tyckte inte politikerna var bra för då kunde det bli märken i berget och vitmossan mådde tydligen heller inte bra av det. Nu är berget bortsprängt, för att motorvägen skulle passera där.
Han har även varit med och arrangerat Novemberkåsan genom SMK Södermanland. 1999 kördes tredje sträckan på Jan-Olof och hans brors marker. Efter att ha brutit andra benet med ett års mellanrum i början av 2000-talet var det dock dags att lägga karriären på hyllan.
Numera åker han mest fyrhjuling.
– Jag hade gärna deltagit i veteran-enduro och veteran-motocross, men problem med benen gör det omöjligt för mig att åka motorcykel numera.
Men jag känner mig väldigt nöjd och kan berätta många historier från parkbänken.
Jan-Olof är naturligtvis fortfarande aktiv som domare, det har han varit under de tio senaste åren.
Han sitter med i styrelsen för Svensk enduro supporterklubb och är involverad inför kommande Novemberkåsan som äger rum i Sörmland. Och innan dess är det SM i Linköping, VM i finska Karlsborg och även internationella Sixdays. Tävlingarna har tagit med honom på otaliga resor runtom i världen.
– Jag var med som ledare för Sixdays i Polen under våren 1990. Vi fick genomresevisum och tillbringade en natt i Östberlin. Vi gick över till västsidan genom muren och när vi skulle tillbaka visade det sig att vi hade glömt passen i bussen. Lyckligtvis lyckade en av oss i sällskapet lura vakten och hämta våra pass. Jag har en bit av muren vid huset, den plockar jag fram när jag fyller 80, säger Jan-Olof och skrattar.
Hans smeknamn Nippe tror många kommer från hans hus utanför Ärla som heter Nippebo. Men Jan-Olof berättar att det är han som gett namn åt huset, inte tvärtom.
– Gunnar ”Kycklingen” Eriksson, en motocrossåkare i Strängnäs på 50-talet, hade monterat in en nippel (en innerslang till en motorcykel) för att undvika vakuum i tanken när han tävlade. Jag tog fasta på den idén, efter det började jag kallas för Nippel. Sedan efter några år försvann sista bokstaven och det blev Nippe.
Nippe har tre söner, Micael, Dennis och Jimmy, som alla varit involverade inom enduron. Men ingen av dem är aktiv längre. Sina motorcyklar har Jan-Olof sålt till privata köpare i Italien, Belgien och Holland.
– Den motorcykel som betydde mest för mig står numera på ett museum i Huskvarna. Det är fler motorcyklar som är av intresse för de privata köparna, det enda vi inte är överens om är priset. Jag håller på att renovera huset och man vill ju ha lite till kakelplattorna, säger han och skrattar.