Hon bjuder på gudomligt goda vårrullar, och tycker nog hon kunnat få duka upp en hel måltid under tidningens besök.
– När vi thailändare träffas lagas det alltid mat. Nästan alla tycker om matlagning, och att äta tillsammans är ett trevligt sätt att umgås på. Men jag gillar svensk mat också. Jan lagar väldigt mycket gott, lax älskar jag, säger Sirilak Göthe Khamsorn.
För nästan precis nio år sedan träffade hon sin stora kärlek - när Jan var i Thailand för att fira sin 50-årsdag. När det nu är dags för Sirilak att fylla 50 gör hon det som svensk medborgare sedan länge, tillsammans med maken och hans familj.
Sirilak berättar om kärlekshistorien. Hon skrattar, vilket hon gör ofta under intervjun. Vilken chansning, att flytta till en man hon bara känt en kort tid.
– Jan ville att jag skulle flytta till honom i Sverige. Mina släktingar sa: tänk om han ljuger, du kan inte bara ge dig av så där. Men jag var ju vuxen och kunde bestämma själv. Och jag trodde på att Jan var snäll. Jag hade rätt.
Sommaren har varit helt i hennes smak. Men hon tycker inte om vintern, och hon minns med en rysning hur det var att komma hit.
– Jag kom i oktober 2005. Det var 33 grader i Bangkok när jag åkte, och tre minusgrader på Arlanda. Jag trodde inte det var sant. Och jag tänkte, vad gör jag om han inte står i ankomsthallen och väntar på mig?
Det gjorde han, och de åkte hem till huset i Borsökna, som Sirilak kommit att älska.
– Men den där första vintern blev lång, kall och snörik, vägen utanför huset saknade belysning och den var inte ens asfalterad då. Ibland bodde jag här ensam längre perioder när Jan jobbade. Ojoj, det var tufft minns hon, ryser och skrattar.
– Här har varit rena paradiset i sommar. Men jag kan inte vänja mig vid vintrarna. Mörkret är jobbigt. Det är tur jag har skolan då, jag tycker inte om att vara ensam hemma.
Men, skyndar hon sig att tillägga, hon vill på intet sätt klaga. I Sverige lever hon ett liv hon bara kunnat drömma om som ung.
– Min familj är fattiga risbönder. Jag var tolv år när jag fick mina första skor. När jag träffade Jan jobbade jag som sömmerska, och slet för att få ihop till uppehället.
– Jag började sju på morgonen och slutade 21, ofta också med helgjobb, för runt 80 kronor om dagen. Jag var timanställd, så fanns det inget jobb fick jag inga pengar. Det var tufft, jag hade inte bara hyra att betala utan tog också stort ekonomiskt ansvar för min familj.
I Thailand gick Sirilak fem år i skola. Efter studierna på SFI, Svenska för invandrare, började hon på Komvux. Men att läsa in gymnasiet, som hon gör nu, på ett nytt språk är inte lätt.
– Det betyder mycket för mig att få en utbildning, men jag har svårt med grammatiken. Och med uttalet.
– Och ordföljden, inflikar Jan kärleksfullt. Sirilak konstaterar att han är den bäste läraren.
Drömmen var att kunna fortsätta på högskolan så småningom, för att kunna utbilda sig till sjuksköterska. Men de planerna har hon lagt åt sidan. Det blir för svårt. Sirilak hoppas i stället att hon ska kunna jobba som tolk efter studierna.
Och om tre, fyra år, när Jan gått i pension från lokförarjobbet blir det i stället så att paret bosätter sig i Thailand. Under de här åren har de regelbundet skickat pengar till Sirilaks familj.
– Vi gör ju så i Thailand, tar hand om våra föräldrar och släktingar. Men sen när vi flyttar dit får de ta hand om oss. Då ska jag laga mat och prata hela dagarna, som de flesta andra kvinnor, skrattar Sirilak.