– Danskarna hade aldrig trott att de skulle komma. 1918 hade tyskarna gjort upp efter första världskriget. Danskarna trodde aldrig de skulle börja slåss igen, säger Jens Hansen.
Men tyska soldater vällde in över gränsen till Jylland och intog snart gården där Jens Hansen bodde med sina föräldrar och syskon. Själv tog han del i motståndet mot ockupationsmakten, trots sin ringa ålder.
– Vi blev ett gäng av fyra pojkar. Det tyskarna byggde upp hade vi sönder. Allteftersom kriget fortsatte fick vi bli försiktigare. Vi var nära många gånger, säger han.
Jens Hansen är en stillsam 84-årig katrineholmare. I minnet har han scener och känslor som vi sett skildrade på film. I hans tonårsvärld var de verklighet. I sin ägo har han boken Krigen i billeder av dansken Ole Smith. Bild efter bild skildrar hur Tysklands ockupation av Polen den 1 september 1939 växte till ett världskrig. Det är inte heroiska bilder, det är foton av mänsklig och materiell förödelse.
– Undrar hur många gånger jag har lånat ut den där, säger Jens Hansen.
När han själv tittar i boken kommer minnena fram och han vill berätta, bland annat om planet som tyskarna sköt ner med luftvärnskanon nära Jens hem.
– Det var tre engländare där, de klarade sig. Vi fick dem med oss och kunde gömma dem uppe i kyrktornet och där hade vi dem i två veckor.
Han skrattar lite när han beskriver hur flygarna efter att ha varit gömda på olika gårdar kläddes som drängar innan de skulle forslas till kusten i en liten lastbil som kördes på gengas. Aggregatet och veden hjälpte till att dölja engelsmännen.
– De låg därinne på flaket. Vi hade ved ovanpå. Om det hände något skulle de vara absolut tysta.
– Det kom tre tyska soldater och stoppade oss. De tittade lite, sen sa de ”åk, åk”. Vi fick iväg dem till östkusten.
På Samsö väntade en fiskebåt som tog engelsmännen med till en svensk båt för vidare transport.
– Det var många som kom till Sverige den vägen.
Båten från Samsö tog många med på räddningsrutten mot det fria grannlandet.
– Det blev farligare och farligare. Efter några år tog de några av dem på Samsö, säger Jens Hansen.
Motståndsrörelsen var väl organiserad. Alla visste vad de skulle göra. Det fanns ett system för att gömma nedskjutna flygare. Först flyttades de, och placerades sedan ut bland bönderna runt omkring. Deras uniformer var ett problem, men det var det andra som tog hand om, säger Jens Hansen.
Vid hans eget hem hade tyskarna ett duvslag. Strax efter ockupationen hade de kommit till gården, huggit ner skog, och börjat gräva. Sedan tog de dit brevduvor, ett sätt att kommunicera som användes under kriget. De yngre soldaterna som hade tränat duvorna blev utbytta; de fick inte bli bekanta med civilbefolkningen, förklarar Jens Hansen.
– Den äldre blev kvar. Han lärde sig danska. Han blev nästan som en i familjen. Mamma gav honom mat på julafton. De är också människor, sa hon.
I krigets absurda tillvaro växte Jens Hansen från 12-åring till 17-åring. Det som till en början mest kändes spännande blev ett ökat risktagande.
I en bokhandel i Ringköbing utbyttes meddelanden på papperslappar gömda i böcker.
– Det var en central vi hade. Det var det aldrig någon som upptäckte.
– Det var där vi fick veta att Munk skulle hämtas.
Kaj Munk var prästen och författaren som blev en symbol för den danska motståndsrörelsen. Han skrev bland annat Ordet som också blev film. Han mördades av Gestapo i januari 1944.
Vid tanken på det blir Jens Hansen starkt berörd. Det, och minnet av meddelandet om Danmarks befrielse den 5 maj 1945, får hans ögon att tåras.
De sista krigsåren kom radio från England, berättar han. Kvart över sex på kvällen lyssnade man.
– De kom inte med mycket den där kvällen, de sa lyssna igen klockan åtta. Då kom det. ”I detta ögonblick meddelas det att fältmarskalk Montgomery har upplyst att alla tyska styrkor i Holland, Nordvästtyskland och Danmark har kapitulerat.”
– Då fanns det glädje!
Jens Hansen har många bilder i sitt huvud som han gärna hade sluppit.
– En sak till, säger han. En svensk som hette Bernadotte, som kom till Tyskland med vita bussar.
Bussarna kom in över gränsen till Danmark där Jens Hansen kom i kontakt med dem.
– Det är något av det värsta jag har sett. Jag har aldrig sett så uttorkade människor.
Långt senare, när han körde drickabil runt om i trakterna av Katrineholm, blev han bekant med en kvinna som nazisterna hade skurit i som experiment då hon var i koncentrationsläger.
– Det har jag haft med mig hela livet, säger han om det han såg.
Som pensionär har Jens Hansen samlat burkar och skänkt pengarna till Läkare utan gränser. Folk pekar finger ibland, säger han, också för att han hjälper alkoholister.
– Jag tar lite hand om alkisarna de är människor, säger han.
– Folk vet inte hur det är att vara i kläm. Människor här blir så likgiltiga. Så har det inte varit förut.
Söker man på de ortsnamn som Jens Hansen nämner – Holstebro, Vedersö, Samsö, Ringköping, Råstedt – kommer hotell, semesterboende och vita sandstränder upp.
66 år har gått sedan ockupationsmakten lämnade Danmark.
Rosel Jern/KK