En son som är en pappa. En flickvän som är en mamma. En farfar som är en pappa. På det sättet presenterar Jonas Hassen Khemiri de olika karaktärerna i sin roman ”Pappaklausulen”. De något omständliga beskrivningarna inleder varje kapitel, som också berättas utifrån de olika personernas skilda perspektiv. Avsikten är att visa hur inflätade allesamman är i en väv av relationer och då inte minst inom sin familj. Så tät och stark är väven, tycks Khemiri mena, att den faktiskt definierar dem. Det låter en smula klaustrofobiskt, eller i alla fall inte enbart positivt, och den känslan visar sig befogad.

Khemiri har varit inne på temat fäder i flera av sina tidigare böcker och denna, som i många avseenden innebär att röra sig i ett välbekant khemiriland, är inget undantag. Sonen, som nu själv blivit förälder till två små barn, har sen länge också varit pappa till sin egen far, en man som mest liknar en förvuxen bebis.

Pappaklausulen, som gett romanen dess namn, syftar på den överenskommelse sonen en gång gjort med sin far. Som tack för den lägenhet han då fick förväntas han sköta faderns deklaration, bankaffärer och låta honom bo på kontoret då han två gånger om året kommer hem från landet han annars bor. Att fadern aldrig har med sig några presenter till barnbarnen och lämnar kontoret i en röra med sopor på hög förväntas sonen ta med ro. Något Intressant, som inte sägs mycket om, är de underliggande kulturskillnaderna. Sonen tycks ha blivit betydligt mer svensk än fadern i sina värderingar, präglad som han är av sin uppväxt här.

Artikelbild

Jonas Hassen Khemiri fick Augustpriset för sin förra roman ”Allt jag inte minns”. Nu är han tillbaka med en ny berättelse.

Det främsta skälet till att han känner att Pappaklausulen behöver omförhandlas är dock att han själv blivit förälder med alla plikter det innebär. Skildringen av hans vardag som pappaledig har hög igenkänningsfaktor för alla småbarnsföräldrar och Khemiri saknar inte humor. Flickvännen försöker berätta om sin arbetskamrat som ärvt en hund men avbryts av 1-åringen som välter ett vattenglas och 4-åringen som vrålar kuckeliku klockan är sju. Någonstans i bakgrunden anas relationen knaka i brist på vuxentid och sömn. Ändå blir de här kapitlen väl pratiga och Khemiri följer ibland formen för slaviskt. Inte bara berättelsens vuxna utan också 4-åringen, ja till och med 1 åringen, ingår med sina perspektiv i den väv som Khemiri är lite för mån om att visa.

Inledningsvis är tempot i boken lågt. Khemiri borrar sig snarare nedåt i varje persons situation än driver berättelsen framåt. Men allteftersom, medan en efter en av de tio dagar fadern ska tillbringa i Sverige passerar, blir den dramaturgiska intensiteten högre. Sonen, som länge varit besviken på sin far för hans frånvaro och svek under uppväxten, känner själv flyktkänslor och andnöd då han försöker kippa efter luft i småbarnsförälderns få andningshål. Men blod är som bekant tjockare än vatten. Redan då farfadern visar omtanke om barnbarnen medan sonen för en stund vacklar, anar jag hur det hela ska sluta.

Jag tycker om Khemiris återhållna och exakta språk, liksom hur han med små medel kan gestalta och berätta något centralt. Men här och var stannar han en bit ifrån karaktärer som man hade velat komma ännu närmare för att de skulle kännas som människor av kött och blod. Likväl är det här en berättelse som förmodligen, och med rätta, kommer att hitta många läsare.