Det är bra redan innan det hunnit börja. Augustifamiljen står mer än stadigt på egna ben och jobbar effektivt upp stämningen inför Stjärnornas stjärnas entré. Sen, när Ola Salo stormar in som en matador, eller möjligen tjuren, på en tjurfäktningsarena för att, som han gör klart, leverera "finaste kvalisort av rock´n roll" går det i gång på allvar.

Rockklassikerna går i varandra, det är Bowie och det är Petty, en Johnny Cash-låt och lite Springsteen, men framförallt är det ett sjusärdeles drag och nya sidor av Augustifamiljen för den som tidigare mest sett dem i "På spåret" eller som uppbackare av Håkan Hellström. Hela bandet visar framfötterna, var och en på sitt sätt. Och så uppe på det själva pricken över i:et, grädden på moset, juvelen i tiaran, välj själva, i form av Ola Salo Svensson.

I mellansnacken kallar Salo sig för "Budget-Håkan", men något snålande handlar det inte precis om när han tar ut svängarna som diva, estradör, posör - men framförallt som genomgjuten artist och sångare. Extra lyxigt är det att följa hans moves och studs och steg i en lokal som Royal - av formatet mindre och intimare.

Tillsammans med sin gamla polare från The Ark, trummisen Sylvester Schlegel, gör Salo en fantastisk version av Kinks queer-anthem "Lola". En annan höjdare: Salos tolkning av Jackie Wilson- låten "Higher and higher".

Sylvester Schlegels solonummer är också värda att lyfta fram, han sjunger med en känsla som går rakt in.

När det drar ihop sig till final är nästan hela fullsatta Royal på benen, trots biofåtöljer och ont om utrymme för dans. Som avslutning dras några anekdoter om Ola Salos och andras möten med Eskilstunas stoltheter i Kent.

Och allra sist, som extranummer: "747".

Bättre än så blir väl knappt i smestan.

En komplett konsertkväll, helt enkelt.