Flera sällskap i publiken har rest långt för att komma till Nyfors. Ute i kylan pågår Järntorgets metamorfos från försummad knarkpark till mysbelyst rosenträdgård (låt oss hoppas att vården för narkomaner står inför samma förvandling) och i den varma salongen löser fredagsvinet upp veckans arbetsstress. Någon annanstans, mycket långt borta, pågår katastrofer och politiska haverier.
Lisa Nilsson inleder det vuxna fredagsmyset med att sjunga Stockholm i april, en gungande bossa skriven av Erik Söderlind som kvällen igenom får det att verka lekande lätt att spela jazzgitarr. Kvartetten på scenen vaggar oss sedan in i ett bedrägligt lugn, bland annat med en dedikation till Toots Thielemans, innan de framför Nilssons tonsättning av Sonja Åkessons Monolog. Poeten riktar sig till en frånvarande make i en period då deras son håller på att dö i leukemi.
Sluta. /Sluta att snarka och puttra och rapa. /Sluta att sova. /Gossen skall dö som du vet. /Han behöver mod.
Nilsson släpper oss försiktigt ur järngreppet och tänder tre ljus på scenen för bortgångna vänner, varav ett för jazzbassisten Niels-Henning Ørsted Pedersen som på 90-talet räddade Lisa Nilsson ur popstjärneträsket med Those Who Were – en sång om att våga älska trots att vi ska dö.
Därefter får vi andas lugnt under en instrumental innan Nilsson utan pardon manipulerar våra hjärtan med en hymn till alla far- och mormödrar – och de kvinnor och män som trots längtan aldrig fått chansen att bli just detta.
Det är kul att Lisa Nilsson gör sin turnéstart på Royal i Eskilstuna, faktiskt på rekommendation av trumslagaren Chris Montgomery som var här tillsammans med Edda Magnasson tidigare i år.
Sällskapet reser nu vidare till en handfull välrenommerade scener, som Fasching i Stockholm, jazzhus Montmartre i Köpenhamn och Katalin i Uppsala.
Och så kommer vi ju se henne under sjätte säsongen av Så mycket bättre som startar ikväll. Vilken slug tajming!