Det är nästan så att man blir vidskeplig, som Sven-Bertil Taube själv sa när han klev upp på Rademachersmedjornas utomhusscen på fredagkvällen.
Han syftade för sin del på den perfekta julikvällen, vi i publiken svindlade snarare inför det stora i att få uppleva en scenkonstnärsom på andra sidan 80-strecket fortfarande har rösten, musikaliteten, fraseringen och framförallt lågan för att i visans form berätta om livet i behåll.
Tillsammans med dirigenten och kompositören Peter Nordahl har han under de senaste åren gjort två hyllningsalbum som återknytit till hans gamla vänner Olle Adolphson, Lars Forsell, Carl Fredrik Reuterswärd – och till hans egen pappa Evert. Kvällens program utgick från denvisskatten och varvades med Sven-Bertils egna minnen av dem både som människor, diktare och trubadurer.
Han berättade också om sin egen väg och fascinerande var storyn om hur han som 20-åring reste till Madrid för att studera gitarr. På 1950-talet låg Spanien långt, långt borta och det som numera är den fullpackade turistortenTorremolinos var bara en liten fiskeby med två ynka pensionat. Det var hit Olle Adolphsons ”Skärgårdsbrevet” anlände, en visaskriven i brevform till den unge Sven-Bertil på vift.
I Paris såg han Jean-Paul Sartre sitta och häcka på brasseriet La Coupole tillsammans med Simone de Beauvoir och i Buenos Aires förvånadesstadens porteños över hur Everts“Stockholmsmelodi” kunde ha blivit en så perfekt argentinsk tango.
Ja, vi kunde ha lyssnat på sångerna och berättelserna hela natten, men är tacksamma för det vi fick och för den perfekta avslutningen med extranumret -“Ett sista glas” av Lars Forsell.