I pilotavsnittet av den aktuella HBO-serien "Vinyl" om rockbranschen i början av 1970-talet finns en scen där seriens huvudkaraktär skivbolagsdirektören Richie Finestra går på en konsert med New York Dolls i en fallfärdig lokal på Manhattan. Alla i rummet är höga som hus och spelningen helt galet vild. Till slut rasar hela byggnaden. Finestra, som är livstrött och mätt på musik överlever, får en uppenbarelse och blir pånyttfödd.
Det är en rätt löjlig och klichéartad scen, men den lyckas ändå fånga något. Den där känslan av att tillsammans med andra få höra nästa grej. Känna musikens energi flöda genom kroppen och tron att det som finns i rummet där och då är något unikt och exklusivt. New York Dolls fick aldrig det stora kommersiella genombrottet, men aspirerar på titeln som ett av världens mest inflytelserika rockband som förebådade punken. Jag vill inte göra några jämförelser mellan artisten och låtskrivaren Erik Hassle och New York Dolls, eller mellan mig själv och den fiktive skivbolagsdirektören, annat än att Erik Hassle står för något nytt och att jag själv blev lycklig av att gå på konserten med honom i Eskilstuna på lördagskvällen.