Själv hade jag laddat inför konserten genom att läsa ett reportage om hur man skulle kunna resa till den nyupptäckta planeten Proxima b och en krönika av Dagens Nyheters filmskribent Helena Lindblad om att gråta till filmer, samt tagit på mig för min nya, fina hösttröja. Det satte mig i perfekt stämning för en konsert med Weeping Willows som gjort det till en tradition att komma till Eskilstuna den första helgen i september.
Det var femte året i rad som Magnus Carlson och hans bandkolleger kom med sin digra låtlista, som domineras av vackra och vemodiga sånger som Magnus Carlsons sammetslena sångröst sätter sin särskilda prägel på, och det var många med mig som ville dela upplevelsen i skymningen i den charmiga friluftsteatern.
I nära två timmar fick vi njuta av ett liveband som förenar musikalitet och spelglädje på ett sätt som gör att man glömmer allt och bara låter sig svepas med i stämningen som Weeping Willows skapar. Den som får en att växla mellan bitterljuvt vemod och stark eufori.
Weeping Willows är nämligen betydligt mer än Magnus Carlsons röst och de där gamla hitsen från debutalbumet "Broken Promise Land" som kom 1997. Det är ett högst levande band som inte stagnerat. Så sent som i våras kom det senaste albumet "Tomorrow became today" från vilket låten "My love is not blind" har tampats med Miriam Bryant, Kent, Laleh och Benny Anderssons Orkester på Svensktoppen i 18 veckor. För ett par dagar sedan spelade Weeping Willows i Dalhalla med gästartister och blås- och stråksektioner.
I Rademachersmedjorna spelade bandet låtar från sin 20-åriga karriär, och var denna kväll förstärkt med en blåssektion av yppersta klass: Goran Kajfes, trumpet och Per "Ruskträsk", saxofon. Jag har sett Weeping Willows göra fantastiska livespelningar flera gånger genom åren, de bästa har varit de gånger dessa egensinniga hypermusikaliska blåsare har medverkat.
De är så otroligt tajta och sätter en perfekt skruv på Weeping Willows tillgängliga och sentimentala låtar. Jag kommer på mig med att flera gånger under konserten bara gapa och tänka att det inte går att göra det bättre.
Med den känslan i minnet är i alla fall jag redo att möta höstmörker, lera och frost. Och kanske vågar jag hoppas att Weeping Willows med förstärkning återkommer till Eskilstuna för en julkonsert?