Den är lätt att känna sig lite desorienterad när man träder in i stora utställningshallen i Eskilstuna konstmuseum. Konstnären Gunilla Klingbergs verk "Parallelareal Variable" har förvandlat den till en labyrint av olika rum som avdelas med tunga draperier av kulkedjor i stål som hänger i en stålkonstruktion som förankrats ett antal meter under utställningshallens mäktiga innertak.
När man tagit sig igenom en vägg kommer man in i ett nytt rum, och en stor del av det enorma hallen tas i anspråk av rutnätet. Upplevelsen är en mix av lätt klaustrofobi och förtrollning, och den förstärks av svartvita projektioner (skapade av Peter Geschwind) på draperiväggarna som är en animation av samma rutnät fast med skuggor.
Låter det skumt? Vänta bara. Rutmönstret följer de currylinjer som löper genom konstmuseet.
Gunilla Klingberg själv är dock inte det minsta skum.
– Det som intresserar mig är den typen av pseudovetenskap som man inte kan mäta men som vissa kan känna i kroppen eller kanske upptäcka pendel eller slagruta, berättar hon.
Gunilla Klingberg är känd för sina monumentala och platsspecifika installationer. Verket "Parallelareal Variable" är från början skapat i Birmingham i England, som likt Eskilstuna har varit en viktig industriort med mycket metall- och mekanisk industri.
– På så sätt är Eskilstuna och Birmingham förbundna med varandra, men också genom currylinjernas rutnät, säger Gunilla Klingberg.
I utställningen visar hon även helt nya verk, en serie bilder som hon kallar "Sun Prints". Det är solavtryck på cyanotyper som Gunilla Klingberg har skapat i skyltfönster hos lokala astrologer, spåmän och shamaner i Gwangju i Sydkorea. Bilderna är helt enkelt skuggbilder av skyltfönstrens budskap, som erbjuder konsultationer i sådant som rör hur man ska träffa en partner, vilket namn som passar för ett nyfött barn eller vilket datum som är mest lyckosamt för ett bröllop.
Cyanotyperna, som också kallas spökbilder, exponeras i solen under lång tid, och blir också ett dokument över tid och energier på den specifika platsen.
– Det jag gör är en materialisering av energier, en visualisering av människors funderingar och system för att fatta vardagliga beslut och navigera i tillvaron.
Eskilstuna konstmuseums och Eskilstuna stadsmuseums samlingar delades upp 2005. Då fick man ta ställning till vad som var konst och som var kulturhistoria. I utställningen "Konsthantverk i Sverige, del 2: Eskilstuna", har Christina Zetterlund, professor i konsthantverkshistoria vid Konstfack, valt ut föremål ur båda museernas samlingar.
Sedan har hon tagit hjälp av konsthantverkaren Pontus Lindvall med gestaltningen av själva utställningen.
– Vi visar konsthantverk i ett konsthantverk, förklarar hon.
Pontus Lindvall har skapat alla belysningsarmaturer som används. Montrar och podier är gjorda av sådant som han har hittat i museets gömmor.
Utställningen ställer till exempel frågor kring funktionsbegreppet och vad som skiljer konst från konsthantverk.
– Konsthantverk utan funktion har ingen självkritik, det vet liksom inte sin plats, säger Pontus Lindvall.