Lars Olof är, bland mycket annat, en stor filmälskare. Roy Anderssons Guldlejonbelönade film, som har Sverigepremiär i höst, ser han fram emot. Det är han inte ensam om förstås men det slår mig att det finns likheter mellan dem: det särpräglade bildspråket, förmågan att vara trogen sitt seende, det noggranna byggandet av egna världar, allvaret som bor granne med lekfullheten.
Lars Olof Loeld har möblerat om en del på Prins Eugens Waldemarsudde. Ståtliga stolar har lyfts ut och caféstolar har lyfts in. Här finns en läshörna med ett antal av Lars Olof Loelds vackra och poetiska böcker tillgängliga.
Här finns en lång röd matta som leder till en destillerad solnedgång.
Mattan befinner sig på mellanvåningen i Waldemarsudde där Lars Olof Loeld nu ställer ut, med vernissage i dag, lördag. Det är en omfattande utställning med främst måleri, skulptur och objekt. "Gläntor, gömmen" kallar han den.
– Ja, det här är mitt konstnärliga liv, säger han stillsamt. Jag har tänkt mig utställningen som en park eller en skog. Något att gå in i, att vandra i och se skiftande saker. Jag har tagit med en del verk från fyrtio eller femtio år tillbaka för att låta enskilda mindre saker påminna om att där finns ett släktskap med dem som kommer senare. Och varje rum här kan ses som en bild i sig. En installation med skulpturer och målningar, skåp och hyllor med objekt. Jag har eftersträvat variation.
– Idén är att utställningen ska vara behaglig. Jag hoppas att man kan uppleva det hela så. Förstå behöver man inte göra.
Mellanvåningen där Lars Olof Loeld visar sina verk består av sju rum. Det är ett antal som passar särskilt bra i sammanhanget: talet sju är viktigt för denne nogräknade talmystiker.
Alkemi, geometri, magi, poesi – allt finns och kan förvandlas i det Loeldska bildspråket. En måttsats som en snickare använder blir till hav och land, en sol som går ner. En leksakssnurra, ett hus, en katt, en flaska med landskapsparfym: den som söker kan se återkomster, nyfunna samband. Släktträdet har djupa rötter inte bara i uråldriga alkemiska böcker utan också hos läromästare som Ragnar Sandberg och Paul Cézanne.
Lars Olof visar alkemikolven i glas där någonting grönskimrande syns på botten.
– Det är min barndom som ligger där! Det är slaggsten från hyttorna i Närke. Vi åkte till Vintrosa där jag 1936 satt i ett dike och grävde och fann glänsande sten. Det var magi!
– En del av mina tidiga saker är som små barn, säger han. De sena är allvarligare men har nog något barnsligt ändå. Vägen går över barnet.
Och han talar om C. J. L. Almqvist och fattigdomen, som blir uppfinningsrik, och om betydelsen av en dialekt, av att hitta något inom sig själv.
På Waldemarsudde möter besökaren de högresta skulpturerna, gåvobringerskorna, de alkemiska symbolerna, lejonet, enhörningen, sädesärlan, rosen, gökropet… i luftiga höga rum.
De nyare målningarna är stora och kvadratiska: 175 gånger 175 centimeter.
– Jag är bara 174, säger Lars Olof med ett smil.
Färgerna infinner sig: den himmelsrosa, den ultramarina och den vemodsgrå. På en av målningarna är baksidan fylld med anteckningar, ledtrådar, bilder – som ett slags anslagstavla. Där står till exempel: "Betraktad bild/ ser dig/var iakttagen."
Och: "Någonting är fjäril/gulmåra och tagetes/mur och skugga/fågelsång."
– Jag skulle glädjas om besökarna kunde uppleva något av det, av att någonting är fjäril, säger Lars Olof Loeld, som på sitt typiska vis noggrant byggt upp hela utställningen i Strängnäs innan den installerades på Waldemarsudde