Att föda barn blev aldrig något jag fick förmånen att uppleva. Så jag har förstås ingen aning om hur jag, min hjärna och min kropp skulle ha reagerat på en graviditet och framför allt en förlossning.
Att däremot skriva om saken gör att jag får kramper och fantomsmärtor både här och där. Jag blir svettig av att läsa och lära mig om sånt som kan gå fel, saker som kan gå sönder, risker och konsekvenser.
Maria Sjöstedt från Strängnäs berättar i dagens tidning om sin förlossningsskräck, och om sitt stora kontrollbehov. Två väldigt starka drivkrafter som inte går alltför väl ihop, men som jag tror många kvinnor i dag känner igen.
Och jag inser vilken oerhörd bedrift det är att föda fram ett barn. Vilken urkraft som finns i varje liten kvinna. Mors dag känns liksom lite beige när man tänker i de här banorna. Mammorna är de stora hjältarna i världen. Men vilka skrivs det om i historieböckerna? Karlar som strider, dödar, pekar med hela handen och kräver makt. Deras insats inför ett barnafödande har väl varken krävt smärta eller bristningar någonstans.
Vilken motsvarighet till kvinnlig urkraft finner man hos männen och när ser vi prov på den? Jag frågade runt bland manliga kollegor i går, men fick mest bara svävande, fnissiga svar som vedklyvning och ja ni vet, den klassiska förkylningen från helvetet.