Ungen fortsätter att stirra på sin läsplatta, spelar någon typ av spel och är totalt ointresserad av frågan han fått. Mamman försöker för tredje gången, nu med ännu mer bedjande och kuvad röst:
"Men snälla du, kan du inte lägga undan spelet nu, så vi hinner gå till taxfreebutiken? Vill du inte ha nåt GODIS? Du får välja GODIS, vilket GODIS ska vi köpa?
"Näpp", säger pojken.
Men efter ytterligare tio minuters försiktigt lockande, och med löften om att få välja snart sagt halva båtens godislager, får mamman med sig sonen.
När de återvänder öser mamman ut socker i storleksordningen liten kvartersbutik på bordet och pojken hugger in på rubbet. När färjan närmar sig land och det är dags att packa ihop pinalerna tar barnet sitt spel, spottar ut en karamell han inte gillat på bordet och svarar sin mamma som kämpar på med deras packning, att stoppa tillbaka alla bitarna i påsarna, det får hon göra.
Barnet är fyra-fem år gammalt, och det här är bara ett av många liknande samtal jag lyssnat på i sommar.
Klart det blir nervpåfrestande när trotsperioder sammanfaller med värmeböljor. Men jag tror inte att små barn mår bra av att bestämma, och ställas inför så många val hela tiden. Barn ska inte bossa runt med sina föräldrar, jag tror att regler och gränser bygger trygghet. Och lite mer fridfull tillvaro för alla.