"Jag spyr på egofixeringen och att man ska hålla på och bygga sitt eget varumärke, utan att ha så mycket att komma med alltid. Och man kan drunkna i allt detta tyckande hela tiden. Jag vill inte ha tyckande, jag vill ha fakta."
Det förklarade journalisten Lasse Bengtsson, nyligen hemkommen efter två år som biståndsarbetare i Afghanistan, när han besökte Ulf Elfving i P4 under våren.
Intervjun höll sig kvar i mina tankar länge, inte bara tack vare Bengtssons starka och personliga berättelser från krigets Afghanistan. Hans betraktelse av samtiden hemma i Stockholm och Sverige var nästan lika tankeväckande.
Han var chockad över hur mycket som hänt under den relativt korta tid han varit borta, just vad gäller sättet vi umgås på. Ingen pratar längre med varandra eller läser en bok på tunnelbanan, alla sitter och kollar i mobilen, noterade han.
En promenad längs Eskilstunaån återväcker mitt minne kring vad han sa. Här och där går jag förbi grupper av unga människor som slagit sig ned på filtar och parkbänkar i sommarsolen. Ser underbart mysigt ut, men ingenstans hörs ett enda ljud. Ingen dialog, inga skratt. Bara full uppmärksamhet på mobilskärmarna.