"Så här på sensommaren" uttryckte sig en närstående förra veckan, den 16 juli.
Sommaren hinner aldrig börja förrän den är slut.
Varför pratar vi så här? Varför är vi så enormt snabba med att invänta slutet på den tid vi längtat så hett efter? Man hinner ju knappt gå ner i varv och börja njuta så börjar någon domedagsprofet mässa om att nu är det strax slut på det roliga.
Det är som att hela samhället är inställt på att sommaren är nåt som springs förbi mellan midsommarafton och första juli. Gå ner på stan första semesterdagen andra veckan i juli, och du kan inte uppbringa ett par shorts någonstans. Pastellfärgerna är utbytta mot höstkläder i vinrött, marinblått och brunt.
Jag vet att det här är vad som följer i spåren av att bo i ett land med fyra årstider, varav den mörkaste tar lite för stor plats varje år. Då gäller det, som Fredrik Lindström säger, att "passa på", för snart är mörkret här igen.
Och jag vet att man lätt kräks på förnumstiga carpe diem-rekommendationer. Men försök att sansa dig lite och njut av ditt här och nu. NU är det sommar och dagarna är långa.
Augusti är också en sommarmånad, och med lite tur dröjer sig värmen kvar längre än så. Och du, det är sommar även om det råkar regna några dagar.