Det fanns en tid när man som tidningsreporter kände att man hade ett viktigt uppdrag, att förse allmänheten med information, fakta och upplysningar om vad som sker i vår omgivning.
I dag går var och varannan människa omkring och fungerar som sin egen informationscentral. På gott och ont.
Vi tycker att vi är snabba på tidningen, men hamnar inte sällan i bakvattnet när bilder och information med blixtens hastighet valsas runt i de sociala medierna. Allt ska offentliggöras och spridas vidare, snabbt och direkt. Jättebra många gånger, värdelöst andra.
Jag har varit på flera fantastiska konserter senaste tiden, och tappat hakan över hur folk prioriterar. Här har du köpt en -ofta - dyr biljett och troligen sett fram emot upplevelsen ett bra tag. Så kommer musikerna in på scenen och de tre-fyra första låtarna missar du helt, upptagen av att kommunicera ut bilder och kommentarer som du är. "Här är jag!" Men var är du, egentligen? Och hur oförskämt beter dig inte mot artisten när du stirrar ner på mobilen och fnissar med kompisen åt kommentarer ni får på Facebook? Eller vänder dig om och tar 160 selfies?
Det här varumärkesbyggandet handlar förstås mer om bekräftelse än nyhetsrapportering. Nu äter jag en smörgås, nu tränar jag, nu sitter jag på en konsert (och stör). Vems behov är det som ska tillgodoses?