Åldern sägs ju bara vara en siffra, men tankarna var ändå mörka. Jag ältade dåtid, funderade över nutid, fasade för framtid utan att riktigt komma någonstans.
När födelsedagen så kom ställde jag till med ett jättekalas. Det kändes som det enda rimliga; om 30 verkligen är nödvändigt så ska det i alla fall komma något roligt med det. Och faktum är att den där festen var förlösande på något sätt.
Nu har jag fyllt 31. Åldern är väl fortfarande bara en siffra, men jag måste säga att det känns fantastiskt skönt att ha kommit över på andra sidan. 31 känns betydligt mindre ångestladdat än 30.