Det märktes kanske i mina decemberkrönikor att jag är tokig i julen. Jag tjuvstartar advent med flera veckor för att förlänga den där tiden som jag då, varje år, tycker är den mysigaste på hela året.
Men när så björkarna nästan skiftar i lila för att snart slå ut i limegrönt, tänker jag att det är nu det är som härligast att leva. Ljuset gör dagarna längre, temperaturen gör allt lite enklare, energin fylls på. Det är ljuvligt.
Men sommaren sen då! Rabarber och smultron. Cykla på grusväg. Kvällsdoppa sig. Tända grillen. Ta en ridtur klockan tio på kvällen, när den värsta värmen har lagt sig och de ettrigaste flugorna försvunnit.
Och hösten... med sina klara färger och den höga luften som känns som en välsignelse, varje år.
Jag är så glad över att bo här, precis på den här breddgraden. En tillvaro utan årstider måste vara väldigt enformig.