Måsungarna hemma på gårdsplanen i Mariefred har lärt sig flyga, och sätter inte längre skräck i den som behöver röra sig mellan hus, bil och förråd. Skönt för oss människor som bor där men även för måsföräldrarna, gissar jag, som har haft ett fasligt sjå med att skydda sina avkommor sedan slutet av maj.
Men ännu är inte terrorn över. En solig dag i veckan skulle den medhavda matlådan förtäras vid Mälarens vatten, ett hyfsat långt stenkast från redaktionen. Snart hörde jag Ljudet, det där omisskänneliga pipandet. Svagt, skulle somliga säga, men i mina öron låter det som ett krigslarm.
Mycket riktigt; snart trippade två dunbollar fram med de små vingarna utfällda. De är faktiskt ganska söta när de är små, yviga och fläckiga som leoparder, men jag låter mig inte charmas. Är det något närkontakten på hemmaplan har lärt mig, så är de att de snart har femdubblat sin storlek och utvecklats till gängliga tonåringar med tufsig frisyr.
Nåväl, det finns nog utrymme för samexistens. Men lunchrasten blev allt annat än en rofylld paus. Mamma och pappa mås skrek, gjorde utfall och blängde på oss med sina rödkantade ögon.
Jag hoppas att dessa måsungar hör till de sista för säsongen.