Jag har varit på många konserter men de plektrum och svettiga handdukar som har kastats ut i publikhavet har aldrig landat i min närhet. Inte förrän i december 2012, när jag skulle se och höra Ulf Lundell spela på Lokomotivet i Eskilstuna.
Jag såg hur han tog bort munspelet från munnen, men i stället för att stoppa tillbaka det i bröstfickan på sin skjorta lyfte han handen. Som i slow motion såg jag det silverblänkande instrumentet göra en båge över de främre raderna, på väg rakt mot mig. Hoppet brann men slocknade snabbt när munspelet landade några meter framför mig, i ett slukhål av fäktande armar.
Men vad nu? Varför slutade de inte gruffas där framme? Plötsligt kände jag något som tjongade till i min sko. Jag tittade ner – munspelet! Signerat! Det hade sparkats i min riktning och det var bara för mig att böja mig ner och ta upp det. Närmsta publikgrannen såg dessvärre samma sak och dök ner mot golvet. Men min fot var snabbare än hans hand. "Det är mitt", sa han. "Glöm det", svarade jag.
Jag äger en halv bil, en halv bostadsrätt och en hel häst. Därefter är nog munspelet det mest värdefulla jag har.