Två år senare ropade min isländska arbetsgivare in mig från ladugårdens morgonrutiner. Anna Lindhs livslåga hade slocknat. Sjónvarpið rapportera på främmande språk, bonden översatte stappligt och bjussade på ett långt samtal hem till Sverige. Frukosten fick vänta.
Den 28 september är det 20 år sedan Estonia förliste. Kökspersonalen på min skola strejkade. Mamma hade fyllt baguetter med ost och skinka och packat Mer i den medhavda lunchpåsen. Det var mysigt att sitta i klassrummet och äta, men den här dagen var ingen hungrig.
Vissa händelser etsar sig fast i minnet med en otrolig detaljrikedom. Som de där lilarutiga byxorna 2001, trasslet i telefonsladden 2003. Blickarna hos oss tioåringar när vi lärde oss innebörden av ordet "katastrof". Samtidigt har jag svårt att minnas vad jag åt till middag i helgen eller var jag var förra veckan. Det är väl så det är med dagar som inte går till historien.