Det finns inga alternativ när det gäller mitt midsommarfirande. Jag måste, och jag verkligen menar "måste", vara i Mellanfjärden. Det är ett litet fiskeläge i norra Hälsingland, mitt paradis på jorden och min eviga längtan.
Min mamma bor där, liksom generationer före henne har gjort. De bofasta räknas till några hundra vintertid, om somrarna strömmar besökarna till – på både gott och ont. Men på midsommar är vi bara glada åt feststämningen som de tusentals människorna skänker.
Efter sommarlunchen brukar vi gå ner på byn. Det ska drickas Pommac och gissas hur mycket laxen väger, det ska hälsas på folk och fä och så ska årets stångfajtare hejas fram. Det är så tokigt som det låter – på en stång över en iskall å kämpar deltagarna om att sitta kvar så länge som möjligt i fajten som förs med blöta kuddar som vapen. En av mina kusiner vann en gång, till släktens stora förtjusning.
Till middag blir en grillat tillsammans med alla som vill vara med. Det brukar bli många skratt under midnattssolen. Ett klart måste, även i år.