Det hann gå en dag från det att jag hade kånkat ut tomatplantorna och bundit upp dem mot väggen, innan en nästan leopardfläckig dunboll fick mig att inse mitt misstag. Hur kunde jag glömma fjolårets terror?
Måsungen har föräldrar som inte är glada åt att ett gäng människor existerar på den plätt som deras avkomma har trillat ner på. De vrålskriker, attackflyger och precisionsbajsar mot den som rör sig mellan huset, parkeringen, förrådet och trädgården.
Vis av erfarenhet kapitulerade jag direkt. Utrustade med var sitt paraply smög sig sambon och jag ut på gården. Han fick hålla våra sköldar mot skyn medan jag lossade på snörena. Kruka efter kruka flyttades, under ljudlig övervakning av fjäderfäna, till en annan del av trädgården.
Nu ska ordningen vara återställd, hoppas jag. Syrenerna doftar intensivt i alla små trädgårdar, Mälarens vatten kluckar i hamnen och det grönskar i Hjorthagen. Mariefred är verkligen en idyll så här års.