"Morgontrött" är vad jag är på våren och sommaren när solljuset hjälper till med väckningen. Men nu, i takt med att det blir mörkare på morgnarna, blir kampen allt hårdare.
Det är så här varje höst. Jag har testat att sova både mer och mindre om nätterna, jag har köpt en apparat med soluppgångssimulering och provat att placera ut flera väckarklockor i olika delar av mitt hem. Men det bara går inte att få kroppen att lyda. När den till slut har uppfattat att ett alarm tjuter börjar förhandlingarna. "Om jag inte tvättar håret så kan jag sova i tio minuter till. Frukost, behöver jag verkligen det? Där finns ytterligare tid att spara." Jag snoozar tills jag är nere i ett minimum av tid för förberedelser inför dagen, far sedan runt i lägenheten som en skållad råtta innan jag kastar mig iväg till jobbet.
Det är inte hälsosamt. Men efter den här helgen ska jag prova ett nytt knep – jag ska framkalla bilden av en lyckad morgon för mitt inre, när jag är mitt uppe i den där kampen. Den här helgen har jag stigit upp klockan sex, både lördag och söndag. Jag har druckit kaffe och läst tidningarna i lugn och ro, ätit frukost och sedan åkt till stallet. Om ett djur nu kan se förvånat ut, så är det vad min häst har gjort när jag kommit så tidigt. Medan andra har sovit har vi varit ute i den höstklara morgonluften, i en natur som visar upp sig från sin allra bästa sida så här års. Och sedan har jag åkt till jobbet, med en fin känsla i kroppen.
Tanken på en stressfri morgon är vad som ska få mig upp ur sängen. Jag ska försöka, i alla fall.