Jag ser på Mariefred med helt nya ögon sedan hundvalpen flyttade in. Att gå längs med de små gatorna, bland de fina husen och i de vackra miljöerna som vår stad är förärade med, är vissa dagar allt annat än idylliskt.
Golden retriever-valpar må vara gulliga och på många sätt helt fantastiska, men de är allt annat än hygieniska och eftertänksamma. Bananskal och andra matrester hör till favoritfynden, oavsett grad av förruttnelse. Begagnade tuggummin tycks vara en delikatess, trots att xylitolet i dem kan orsaka allvarliga förgiftningar. Plast och annat skräp, som lätt kan sättas i halsen, slinker också ner.
Lyckligtvis är valpen ointresserad av att äta glas. Men hennes husse och matte zickzackar sig fram på promenadslingorna, som på ett minfält, för att undvika skärsår i de små tassarna.
Nog hade jag sett bajset på stadens gator redan innan valpen kom till oss, men nu har det fått en annan innebörd. Det är liksom lättare att skölja bort hundskiten från en skosula än att sanera den hund som, låt säga, råkat sätta sig i en lös hög i korsningen Bergsgatan/Djurgårdsgatan.
Med risk för att låta gnällig: Plocka upp efter din hund! Spotta inte tuggummin på gatan! Ge tusan i att kasta glasflaskor i marken!
Jag är trött på skithögarna i Mariefred.