När jag var en liten hästtjej som äntligen skulle få bli skötare åt en ponny i stallet, var ridskolechefen väldigt tydlig med vilken plats i livet det uppdraget skulle få. Först kom skolan och läxorna, sedan familjen och kompisarna – först därefter sköthästen.
Med en egen häst fungerar det inte riktigt så. Hästen behöver motion trots att det spöregnar, mat även om jag hellre skulle ligga på soffan, omvårdnad också de dagar då jag själv känner mig vissen.
Jag har varit gipsad fram tills nyligen, tack och lov bara en hand. Jag har fått mycket hjälp av de andra tjejerna i stallet, men det gäller också att vara kreativ för hästens skull – till hans stora glädje.
Går det inte att rida så får motionen skötas från marken = lite lättare träning. Går det inte att sätta på ett träns så får en grimma duga = lite mindre kontroll. Går det inte att hålla en lina får en stunds löslongering fungera som alternativ = bus och bocksprång.
Vi kommer ha en hel del konditions- och lydnadsträning att ta igen när handen är återställd...