Jag knäckte läsandets kod tidigt. Som barn och ungdom slukade jag bok efter bok och det kunde vara stört omöjligt att få mig att släcka läslampan. "Bara en sida till?" godkändes ofta av den förälder som påpekade att det var dags att sova. Men när mamma eller pappa kom tillbaka en stund senare var det fortfarande tänt i mitt rum. Tack och lov hade de för det mesta förståelse för att det var absolut livsavgörande att få läsa ut "bara ett kapitel till".
En period jobbade jag på norra Island. Det var inget heltidsjobb och det fanns inte särskilt mycket att göra i just den dalgång där jag bodde. Någon gång i veckan åkte jag med bonden som var min arbetsgivare till Akureyri för att låna böcker på biblioteket. Jag läste i snitt en bok om dagen och när jobbet var slut hade jag tagit mig igenom i princip hela den svenskspråkiga hyllan – högt som lågt och fakta som fiktion, i alla tänkbara genrer.
Men så kom universitetsstudier och därefter ett jobb som journalist. När hela dagar består av att läsa, skriva och bearbeta text brukar jag känna att kvoten av bokstäver i huvudet är uppfylld när jag väl kommer hem. Listan av böcker jag vill läsa växer sig bara längre, men orken saknas. Numera läser jag i princip bara när jag har semester. I september var jag en vecka på Kreta och i packningen fanns tre böcker: Steglitsan av Donna Tartt, Nattfilm av Marisha Pessl och Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen. Jag rekommenderar dem alla.