Jag är väldigt förtjust i pelargoner. De får mig att tänka på min mormor, en kvinna med verkligt gröna fingrar. Hennes pelargoner – gamla sorter som övervintrat år efter år, grova stammar med en väldig blomsterprakt – kunde sannerligen väcka avund i grannskapet.
Jag fick några av hennes pelargoner när hon dog, så här års för fem år sedan. De trivdes bra i min lägenhet sommaren som kom, men jag hade ingen bra vinterförvaring åt dem när det blev vinter igen. Min mor, som tog över mormors hus, fick uppdraget att låta dem vila i samma miljö som de hade trivts i så bra tidigare.
Ett ljust rum i ett uthus, med ett element som skulle hålla en svag värme hela vintern, skulle ge pelargonerna sin törnrosasömn. Men det blev tokkallt, toksnabbt. Inte en enda av det femtiotal pelargoner som hade släpats ut i uthuset klarade den plötsliga köldknäppen.
Hade min mormor fått leva lite till skulle det nog börja klia i fingrarna på henne nu. Snart är det dags att vattna på, klippa ner och planera om de små liven. Det är ett riktigt vårtecken, tycker jag.