Min vän och jag har en fin tradition som sträcker sig nästan hela vägen till vår vänskaps början. Varje år på alla helgons dag går vi till den stora kyrkogården i staden vi båda kommer från. Vi tänder ljus vid gravstenarna och lundarna som har gett våra nära och kära den sista vilan, och tänker på dem som inte längre finns med oss.
Samtidigt som allhelgonahelgen är en kom ihåg-lapp om att vår tid här på jorden kommer att ta slut, är den där traditionen ett slags indikator på alltings föränderlighet.
Några år har det varit bara hon och jag. Andra gånger har någon annan vän, eller kanske en kärlek som inte blev långvarig, slagit följe. Sedan några år har en lillebror blivit ett fast sällskap till havet av brinnande ljuslågor, då livet helt utan förklaring gett även honom behov av en stunds stillhet och vördnad. Förra året hade min vän ett barn i vagnen, i år skjuter hon en dubbelvagn i grusgångarna.
Efteråt brukar vi gå och fika eller äta middag tillsammans, novemberkyligt rosiga om kinderna. Ibland ledsna, oftast glada, alltid påminda om att tiden går. För det gör den – ta tillvara på den.