Under mina år som journalist har jag varit på några jobb som bitit sig fast. Olyckan på väg 900 är ett sådant. Då och då tänker jag på den kvinna som skadades svårast, så svårt att hon länge vårdades på neurointensiven på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hon kanske fortfarande vårdas för sina skador, jag vet inte. Men jag hoppas att hon har fått komma tillbaka till livet.
Efter den där händelsen använder jag alltid bälte när jag åker buss. Det var ingen självklarhet för mig tidigare. Och det är ingen självklarhet för gemene man. I går morse såg jag inte ett enda bälte spänt över någon av de drygt 20 passagerare – skolungdomar såväl som vuxna och äldre – som åkte från Mariefred till Läggesta. Jag hörde inte ett enda klickande ljud när bussen närmade sig hållplatsen som vi alla stiger av vid.
Är det inte märkligt? I bilen görs det per automatik för de allra flesta. Och i flygplanen är vi noga med att spänna fast oss, som om det skulle rädda oss om planet kraschar. Men i bussen tycks vi tro att vi är odödliga.