"Ööööögoninflammasjoooon, jag har öööögoninflammasjoooon". Där på scenen stod Reeperbahns sångare och frontfigur Olle Ljungström i mörka solglasögon och försökte inbilla oss att han hade medicinska skäl till sin depraverade stil. Året var 1981. Platsen var Safiren i Katrineholm. Jag var 16 år, och Reeperbahn var tillsammans med Docent Död, Ebba Grön och Dag Vag ett av de där svenska pop- och rockbanden som infiltrerat hela min tonårstillvaro.
Vi trodde ju inte ett ögonblick på Ljungströms ögoninflammation. Vi var övertygade om att han var under influens av någon olaglig substans. Men konserten var drogfri, och det var kittlande att Olle Ljungström, själva anledningen till att vi var där, tycktes ha trotsat drogförbudet.
Det är lätt att förknippa Olle Ljungström, som avlidit en ålder av 54 år i sitt hem i Gräfsnäs i Alingsås kommun, med missbruk och dålig hälsa. Det finns många skrönor och anekdoter kring Olle Ljungströms leverne och psykiska ohälsa, som ledde till att han år 2008 i dåligt skick lämnade Stockholm för att bo på landet i Räfsnäs.
Men det är som låtskrivare och sångare som han för evigt har en plats i mitt och många andras hjärta. Det fanns hela tiden något skört och sårbart över Olle Ljungströms sång, och hans texter präglas av skärpa och ironi med en undertext som berättar om ångest och taskigt självförtroende, oftast paketerade i smarta poprefränger.
Att Olle Ljungström blev folkkär (mycket tack vare sin medverkan i tv-programmet "Så mycket bättre" 2012) de sista åren av sitt liv var väldigt otippat och berodde mycket på att Magnus Uggla och Darin gjorde fina, helt oironiska versioner av Ljungströms låtar " Jag och min far" och "En apa som liknar dej".
Det finns en ärlighet och styrka i Olle Ljungströms verk, som finns kvar redo att upptäckas av fler.