Jag går i sjätte klass på Lötenskolan i Flen. Jag har just fått en ny bästis, Mimmi. Vi har hur kul som helst. Det är nästan som en förälskelse. Vi får skrattanfall så att vi ramlar omkull på golvet. Vi lär oss röka och sminka oss tillsammans. Vi övar in olika dansmoves till de stora hitsen, låtar som "Daddy Cool" med Boney M, "Lady Bump" med Penny McLean, "Yes sir I can boogie" med Baccara, eller "Dancing Queen" med Abba. Dessa visar vi gärna upp på minidiskona som lite äldre ungdomar ordnar i Stenhammarskolan på fredagskvällarna. Där är vi självutnämnda drottningar.
Visst låter det härligt. Och ja, det var härligt att ingå i bubblan av tvåsamhet som bästisskapet innebär i form av trygghet, styrka och sammanhang. Tillsammans kunde vi kosta på oss att vara självsäkra, och ibland även dryga (eller stöddiga som det hette då) bortom anständighetens gräns.
Den som såg oss kunde inte tro annat än att det var fråga om äkta girlpower (fast det ordet inte var uppfunnet då). Men vår coola stil i rökrutan och danserna på minidiskona var bara en del av vår huvudsakliga mission: att göra oss intressanta för killar. Vi hade inte förstått att strategin var fel.
Jag hoppar tillbaka till 1976 igen. Till Mimmis vardagsrum i en trerummare med fönster som vetter mot genomfarten och en maffig fototapet bakom soffgruppen. Här finns en stereoanläggning.
Mimmi och jag är inga idioter. Vi har koll på musik. Vi fattar mycket väl att "Lady Bump" inte är en "bra" låt. 1976 väller det ut bra musik. Vi är till exempel helt galna i ELO, Bob Marley och Rod Stewart. Och vilken dag som helst (26 november) ska hela musikvärlden ställas på ända, när Sex Pistols släpper singeln "Anarchy in the U.K.". Den kommer inte ur ett vacuum, vi är redo.
Men det har inte hänt ännu och vi är småbrudar i Flen som tjuvröker upp vår veckopeng och får nöja oss med den musik vi kan spela in från radion med våra kassettbandspelare. Eller det vi hittar i Mimmis storebrorsas skivback. I den finns Ulf Lundells debutalbum, "Vargmåne" från -75.
Den har texter på svenska som handlar om förbjudna och spännande saker. Mitt sinne är vidöppet, och Ulf Lundells ord implementeras i mitt tolvåriga jag. Han blir läromästaren som får mig att förstå hur killar tänker. Och hur jag ska vara för att behaga killar.
Som vuxen lyssnar jag så lite på Ulf Lundell jag bara kan. Men i förra veckan fick jag anledning att återknyta till låten "Sextisju, sextisju" från "Vargmåne". Då sköljde alltihopa över mig, och jag kom till insikt om hur mycket låtar som den påverkat hela min generation. Med textrader om killar som driver runt och festar och slår sig ner hos fotomodeller eller tjejer med trehundra mil långt hår som sitter ensamma (och tysta) i hörn med en bok. Man får också veta vad tjejer är till för i poetiska rader som den här ur "Promenaden": "Och Louise öppnar bladen/På blomman hon fått av Gud/".
Som tur är lärde jag mig så småningom att jag aldrig kunde leva upp till det Ulf Lundellska tjejidealet, och fortsatte att skratta med tjejkompisar, dansa ohämmat till diskolåtar och i bland vara odräglig och prata högt.