Den fria, demokratiska, fredsälskande och samarbetsinriktade världen åkte på ännu en käftsmäll när två terrorattacker drabbade Bryssel, det geografiska hjärtat i Europeiska Unionen. Minst 34 personer dödades och minst 212 personer skadades.
Tragedin är dessvärre betydligt större än så. Terror slår mot allas vår trygghet, den kringskär våra liv när vi tvingas leva med vetskapen om att vi aldrig går helt säkra. Attacker mot mål som flygplatser och tunnelbanestationer får oss alla att se oss om en extra gång varje gång vi ska resa - oavsett om vi ska på semester eller ta oss till arbetet eller skolan. Även om vi blivit mer och mer avtrubbade inför terrorn kommer otryggheten att få fäste och förta lite av glädjen i att kunna röra oss fritt, vistas i folksamlingar och se världen.
Själv funderar jag på vad just jag kan göra för att lindra plågorna i dess spår. Det är inte självklart. Visst, jag kan visa mitt deltagande för offren och Bryssel som stad i sociala medier, och jag kan skriva en krönika som denna där jag ger uttryck för min bestörtning och min starka förvissning om att vi inte ska ge efter för rädsla.
Men störst nytta gör jag nog genom att bara fortsätta slåss för det jag har valt att kämpa för - nämligen jämställdhet - och sätta ljus på de handlingar och händelser som går i rätt riktning. Så nu vill jag rikta min strålkastare på Veronica Maggio.
På tisdagen kom också nyheten om att hon kommer att ge en konsert på Stockholms stadion den 13 augusti.
Det brukar bara vara Madonna och Beyoncé som ger sig på sånt. Jag kan inte komma på någon svensk, kvinnlig soloartist som har gjort en egen arenakonsert tidigare.
– Någon kvinnlig musiker måste våga spela på de största arenorna också, sa Veronica Maggio till Expressen, och hon har så rätt.
Samtidigt är det inte bara kvinnliga musiker som måste våga ta plats på de största scenerna. Det är hög tid att vi alla vågar se och belysa att kvinnors status fortfarande är lägre än männens i kultursektorn. Då pratar jag både "finkultur" och populärkultur och utövare och publik.
Jo, det har hänt massor på detta område de senaste åren. Kvinnliga konstnärer, musiker, författare och skådespelare syns och hörs. Men de tycks inte riktigt vara lika viktiga som männen. De drar inte lika mycket folk till salongerna och syns inte lika mycket i medierna, och den kvinnliga publiken avfärdas lätt som ett stim fjolliga kulturtanter.
Den senaste tiden har jag sett flera humorföreställningar i Eskilstuna. Genialiska Anna Blomberg som är känd från otaliga tv-shower drog inte alls lika mycket folk som komikerna Mårten Andersson och Al Pitcher. Inom musiken är det också illa ställt med jämställdheten. När superheta Miriam Bryant kommer till Sundbyholms slottspark, måste hon få draghjälp av folkkäre Darin. När jag skriver om att Sven-Bertil Taube ska komma blir jag nerringd av folk som vill veta vart man kan få tag i en biljett. När jag skriver om Sylvia Vrethammar hör ingen av sig.
Så när Veronica Maggio (som jag länge ansett vara Sveriges bästa artist och låtskivare), planerar att ge en konsert på Stockholms stadion utmanar hon inte bara sig själv, utan svenskt kulturlivs djupt rotade patriarkat med handling.
Jag tänker vara där.