Det visades Champions League-fotboll på tv härom dagen. Uttalat viktiga matcherna på mäktiga arenor med välkammade och välavlönade spelare inför storpublik. Jag var inte en av åskådarna, varken på plats eller hemma i tv-soffan.
Visst kan jag någon gång titta på en match i någon av de större ligorna i Europa. Men den penningstinna världsfotbollen väcker numera väldigt lite känslor inom mig. Den är mig så fjärran, på alla sätt.
Nej, det jag när en alldeles speciell kärlek till är den oglamourösa fotbollen. Den där fotbollen där lönekuvertet fortfarande är fjäderlätt och målbonusen består i en kokt med bröd från idrottsplatsens anspråkslösa kiosk.
Jag blir genuint lycklig när jag får närvara på en match där läktaren består av tre-fyra rader slitna träplankor i en sluttning ner mot den ojämnt klippta gräsmattan. Det värmer i hela kroppen när jag ser minutvisaren på den analoga matchklockan hoppa fram ännu ett hack samtidigt som en snedspark på planen förpassar bollen in i den intilliggande skogsgläntan. Och jag når näst intill extas när jag i paus kan köpa en hembakad kärleksmums och en lite för stark kaffe för blott 15 kronor.
Under min uppväxt i Malmköping var Malmahedens idrottsplats mitt andra hem. Jag blev till slut en oteknisk och oslipad högerback med förkärlek till att springa och under mina år i MIF-tröjan sprang jag genom stora delar av den sörmländska fotbollsmyllan.
Nu har det passerat många år sedan jag la fotbollsskorna på hyllan (om man inte räknar in veteranfotboll), men känslan när jag kliver innanför de stora trädörrarna vid entrén på Malmaheden är densamma.
Precis som den är då jag rullar in på Dalvallen, denna fotbollsoas mitt ute i Dunkersskogarna, när jag går genom grindarna på Edströmsvallen som är så brutalt charmig i all sin enkelhet, eller när jag sitter och solar i sluttningen på Hammarvallen och ser idel bekanta ansikten jaga bollen på planen. Och, så klart, när jag sätter min fot på Stora Valla i Degerfors, världens utan tvivel vackraste plats.
Då får jag en känsla av trygghet, gemenskap och lugn.
Gärdsgårdsfotboll, en term som av vissa kan uppfattas som nedvärderande. För mig är det en kärleksfull benämning på den riktiga fotbollen.
Att årets Champions League så sakteliga närmar sig sitt slut rör mig inte ryggen. I min värld har fotbollssäsongen som betyder någonting precis börjat.