Jag är numera ständigt på jakt efter den perfekta rapen, den förlösande spyan och det ack så efterlängtade bajset. Jag vet, det låter som grunden till en ny dokusåpa på TV3. Det rör sig dock om min helt egna dokusåpa med min tio veckor gamla dotter i strålkastarljuset.
Alla som någon gång haft barn känner garanterat igen sig i den lättnaden man känner när ungen brister ut i en ljudlig rap, värdig en bredaxlad karl, efter maten. Eller glädjen som uppstår när en kaskadspya lägger sig över din nystrukna skjorta och på ett ögonblick trollar bort det lilla knytets magknip.
För att inte tala om euforin som fyller din kropp som förälder när det blir bajsfest efter allt för många dagars väntan på det bruna guldet. "Här var det bajskalas heeela vägen upp på ryggen!", så löd det triumferande meddelandet från min sambo härom dagen. Jag fylldes av värme och skickade en bajsemoji och en glad bebisemoji som svar – så klart.
Jag lever ett superintellektuellt liv.