Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar. Det är så sant som det är sagt. För min del sa det klick i en kylslagen hockeylada på Höga kusten i början av 90-talet. Jag var 11 år, okysst och visste ingenting om världen. Då skrinnande han in i mitt liv och ingenting skulle bli som förr.
Han var inte de stora ordens man till en början, min stora kärlek. Men vad gjorde väl det, när han till fullo behärskade konsten att förföra mig med sin blotta närvaro. Hans intensiva blick, magiska ömsinta rörelser och fysiska styrka fick mig att tapetsera pojkrummet med hans vackra anlete.
Sedan den där romantiska kvällen i Kempehallen har mycket vatten runnit under broarna. Platsen vi träffades på har jämnats med marken, min stora kärlek har erövrat världen, flyttat över Atlanten och kommit tillbaka. Allt medan jag har väntat här, med ett bultande hjärta och skakande knän.
Ty min kärlek till Peter Forsberg har aldrig falnat, bara vuxit sig starkare. När nu min evige idol har blivit invald i NHL:s Hall of Fame känns det som att vi har tagit vårt distansförhållande till nästa nivå. "Foppa" vet bara inte om det.